Göteborgsposten – 25 augusti 1860, sida 1

mötte någon parade, träffat hans motståndare i armen. Detta andra sår var liksom det första lindrigt, men det tycktes dock ännu mera uppreta den unge mannen och drifva hans feberaktiga raseri till sin högsta höjd. — Han tillhör mig ensam! tjöt han med sträf röst och rusade på sin ficnde. Den unge mannens ansigte hade förändrats och plötsligen antagit ett förfärande uttryck. Hans öga var fast, näsborrarne vidgades, munnen bets tillsammans och håret låg kastat bakut. Man läste tydligen på hans af svett drypande panna ett stolt förakt för faran. Hans häftiga andedrägt riktigt hvisslade i bröstet på honom, och hans snabba starka hand fördubblade sin styrka och skicklighet. Han hade hvarken hållningen eller rörelser. na hos en hofman, som nog kan falla till mark men ändå vill göra det elegant och med behag; han liknade i sin ställning, i sina utfall och sina parader cen vilde, som är van att strida mot skogarnes vilda invånare och, liknöjd om såren, vet att striden icke bör slutas förrän med endera af de stridandes död. Grefve d Ornay, den okuflige ducllantena hade, orolig och tvekande, återvändt till defensiven. Munken hvars hjerta klappade af ömsom