Göteborgsposten – 25 augusti 1860, sida 1

sjudande öfver en eld af de millioner pund, som i denna minut skulle ombyta egare! Segerropen, gällande enskilda hästar hvilka med hel eller half halslängd hunno framför de ötriga, fortplantade sig hastigt genom menniskomassorna. Svarta mössan! Blåa mössan! Gröna jackan! Röda jackan segrar, hurrah! Blå mössan håller sig uppe! Umpire (amerikanarnes täflingshäst) öfvervunnen! Thormanby! Thormanby är segrare! Hurrah! Thormanby vinner! Hurrah för Fhor-manby ! Merry! Merry! Merry! Merry! Hurrah! Efter några minuter var allt afgjordt. En improviserad elektrisk telegraf hade redan spridt nyheterna åt alla håll af England, liksom den äfven förkunnat den stora läktarens publik, att Thormanby, mr Merrys häst, vunnit priset och förskaffat sin egare 70,000 pund sterling! De sammanpackade menniskomassorna började nu skingras. Alla, vare sig vinnande eller förlorande, störtade in i restaurationerna, för att räkna och dricka med hvarandra. I allas händer klinga glas. Somliga dricka af fröjd ofver vinsten, andra af förtviflan öfver förlusterna. Oöfverskådliga rader af damer dricka champagne under brokiga soltält. Alla — de högsta och de lägsta — kuskar och lorder, tiggare och biskopar — alla dricka champagne, till största delen bestående af kolsyradt sockervatten och alkohol. Efter kapplöpningen upphör allt intresse för vädjobanens tilldragelser. Hundratusen korgar med inlagda pastejer, köttstycken, ostskifvor och matvaror af alla slag öppnas i ekipagerna och bland den mängd familjgrupper som betäcker marken åt alla sidor. Alla äta, dricka, jubla, skämta, tigga, samt beskåda och beundra dansöser på styltor, lärda apor eller hundar, som dansa på bord, harar som afskjuta pistoler, karlar i smutsiga trikåer, hvilka balancera värjor och stolar på näsan, negersångare, tyska musikanter, solovirtuoser och — men det skulle vara omöjligt att uppräkna en tusendel af alla de vidunderliga förlustelser som här erbjudas. — Allt hvad som produceras i hela den kända verlden förefinnes. Alla industrier blomstra här, och alla hafvets och jordens under köpas för en penny, eller såder omkring. Man jublar och är vansinnig. Slutligen får man stå fem, sex timmar, innan man kan komma hem med ett jernbantåg, och lyckas kanhända ändock ej deruti. Mången är glad, att få sig en plats i tredje klassens vagnar bland creti och pleti. Druckna, fräcka qvinnor och karlar sträcka sig i första klassens kupeger och skrämma anständigt folk tillbaka. Vagnar och ekipager ha svårt att bana sig väg genom hopar af påträngande rofgiriga tiggare, hvilka nu ej hindras af fruktan för straff, ty sjelfva polisen är denna dag ej utmärkt för någon särdeles nykterhet. Ändtligen hinna dock dessa milliontals menniskor åter hem, rika på minnen, men fattigare på näsdukar, ur, kedjor, plånböcker och gyllene guinger; med förtviflan öfver sina förluster eller glädje öfver sin vinst, vare sig att denna är ringa eller uppgår till fabelaktiga summor. --Man klagar väl alltid öfver Derbydagens excesser, men ingen tänker på att ingripa i denna folkfests suveränitet.