Göteborgsposten – 24 augusti 1860, sida 2

MAR LA. Tan Ur Ur rn Tr rn tr Tr. nn na Från Utlandet. De italienska förvecklingarne äro ännu alltjemt främst på dagordningen och naturligtvis äro de politiska kanstöperierna allt djerftvare i sina vådliga hypoteser, af hvilka flere häntyda på att ett europeiskt krig inom kort skall kunna utbryta, ehuru det dock är omöjligt att afgöra, huru makterna i en sådan händelte skulle placera sig gent emot hvarandra. Österrike kan möjligen räkna på Rysslands understöd i Italien, men det uppträder såsom en bestämd motståndare till denna makt i Orienten och skall äfven hysa förhoppning om preussiskt bistånd, men det bekämpar likväl Preussens inflytande i Tyskland; England sympatiserar med Italien, men misstänker den franske kejsarens afsigter, isynnerhet hvad angår Österrike, och här förena sig åter Rysslands och Frankrikes intressen under det de äro stridiga i det vestliga Europa. De italienska och orientaliska frågorna ha, genom att samtidigt uppstå, skapat en sådan situation i Europa, att flere makter ha till sin naturlige allierade samma makt, som på andra sidan möter dem såsom motståndare, under det likväl isynnerhet Rysslands intressen stå i motsats till Englands, så att man icke kan närma sig den ena af dessa tvenne makter, utan att väcka den andras misstankar. Osterrike och Preussen antagas hylla än den ena, än den andra sidan, och man talar på en och samma gång om ett närmande till Ryssland och en sammankomst mellan drottning Victoria, Frans Joseph och Prinsregenten. England sjelft tyckes vara osåkert, det har sedan Savoyens och Nizzas införliftning med Frankrike hållit sig en allians med Tyskland öppen, men officielt består annu den franska alliansen, och det skall säkerligen bero på utgången af expeditionen till Syrien, om den skall befästas eller alldeles upplösas. I Italien kunna de finna en föreningspunkt, om förtroendet till kejsaren återvänder, och engelsmännens sympati för Garibaldi kan måäktigt bidraga till återupprättandet af ett sannt förbund. Men den fransk-engelska alliansen förblir dock lika problematisk som hvarje annan allians, och säkert är blott, att alla stormakter hafva ställt sig på krigsfot, för att i det afgörande ögonblicket kunna uppträda på den sida, der deras intressen bjuda, och deras exempel följes af Sardinien, som nu underhåller en armåe af 120,000 man. Under denna osäkerhet äro naturligtvis underrättelserna från Turinerhofvet både intressanta och upplysande, då naturligtvis så mycket beror af Sardiniens åtgöranden i ItaHen. — Derifrån skrifves, att de krigiska ideerna äro i ständigt tilltagande. Der råder likväl ingen oro, ty man är öfvertygad om att Frankrike dock skall slutligen skynda till Italiens hjelp. Om Österrike öppet hotas at Garibaldi, så skall det sannolikt äfven infalla i Romagnan. Men man bör då ej förbise, att Bologna, denna Mellan-Italiens nyckel, sedan fem månader tillbaka blifvit starkt befastadt, och att Fanti befallt, det arbetena derstädes skola ytterligare påskyndas. Upprättandet af öfningsläger fortgår. De äro nu tio och fördelade sålunda: 1) Ett läger på högra stranden af Ticino norra delen af Novara, två divisioner. 2) Tre skilda läger på trenne punkter af Lombardiet, norr om Mailand, mot Mincio och Cremona; inalles tre divissioner, 3) Ett läger vid Ferrara, två divisioner. 4) Två läger i Romagnan, vid påfliga gränsen, OCattolica och Bagnacallo, tre divisioner. 5) Två läger på gränsen till Parma och Modena, midtemot Mantua, två divisioner. 6) Ett toscanskt läger, en detacherad korps, som skall manövrera åtta mil från Florens. Garibaldi har före sin afresa från Sicilien hållit ett tal till nationalgardet i Messina af följande lydelse: Min pligt kallar mig annorstädes, öch jag måste aflägsna mig från er, Sicilianare! Det är nu tid, på att Sicilien allvarligt och eftertryckligt tänker på tt anat försvar Jag har giort för er hvad som stått