Göteborgsposten – 23 augusti 1860, sida 1

dande. Det beslut som fattades, var att bedj Garibaldi göra detsamma för Neapel som ha gjort för Sicilien. Deputationen anlände i går, och då Garibald i dag på morgonen återvände från inspektione vid Faro, fann han i sitt förmak 40 inflytelse rika män, representanter af alla Calabriens stä der, väntande på sig. Huru glad han än var at se dem, bad han dem likväl vänta, emedan ha först hade en annan pligt att uppfylla. Det va att välkomna sina gamla följeslagare på Marsala expeditionen, hvilka dagen förut ankommit me kolonnen från Catania. De utgöra nästan en ser skild officerskorps i denna kolonn. Det var andra gången jag sett Garibald djupt rörd, under hans framgångsrika siciliansk; karriör. — Första gången var, då fångarne i Pa lermo citadell, omgifna af sina familjer, kommit att tacka honom för sin befrielse. Då hade ha förlorat sin naturliga vältalighet: nu var har mållös. Men vid förra tillfället sökte han at dölja sin rörelse, då han deremot vid detta mec glädje tycktes låta den öfverflöda. Han lät sit öga vandra från det ena till det andra af dess: välbekanta anleten, hvilka alla svarat på han: kallelse, fulla af trohet och utan tvekan. Di och då sänkte han blicken, liksom ihågkomman de någon, hvilken fattades i lederna och som ni hvilade på Calatafimis sluttningar, eller unde Palermos ruiner. Slutligen gaf han dem alla er blick från djupet af sina ögon, så själfulla och klara, samt utropade: ,,Mina gamla, trogna följeslagare! Er åsyn rör mig till djupet af min sjä och betager mig förmågan att uttrycka den glädje jag känner då jag återser er. Derefter tystnade han för ett ögonblick och fortfor: , Ni voro få, men ni ha uträttat mycket, och vi skola bli många om att utföra det lilla som ännu behöfver göras. Det finnes några bland deltagarne i första expeditionen, som icke äro officerare och följaktligen icke äro med er; helsen dem från mig och sägen dem, att med män, sådane som mina följeslagare under första expeditionen, äro inga hjeltehvärf omöjliga. Många, många helsningar till dem. Sedan detta mottagande var slutadt blef det den Calabresiska deputationens tur. De uppmanade i Calabriens namn Garibaldi att der göra en landstigning och uttryckte folkets redobogenhet att följa honom. De bådo tillika om vapen. Garibaldi förklarade huru glad han var att sc nya medlemmar af den Italienska familjen sluta sig intill det gemensamma baneret, för att åstadkomma ett cnigt och starkt Italien, oberoende af främlingar och fritt från förtryckare. Han lofvade att snart komma öfver och att sända vapen före sin landstigning. Deputationen frågade enhälligt: när? Svaret plef ett leende, följdt af ordet snart, hvilket ramlockade bifallsrop från alla håll. På qvällen gick jag ut, för att besöka våra örposter vid fältet. De formera en linea utefer husen, framemot Piana di Terranuova. Midt mot, på ett afstånd af endast 150 alnar från lem, går neapolitanska linien, dragen rakt öfver samma by. Man kan knappt föreställa sig att lessa båda linier äro hvarandras fiender, så