— dAumont! upprepade baronen och spratt häftigt till. — Ja, dAumont! så heter ståthållaren i Paris. — dAumont . .. men för omkring tjugofem år sedan . .. bodde någon med detta namn i Normandie . .. — Det var ståthållaren sjelf, som då var guvernör i Rouen. — Och han var ej gift då? — Nej. — Ni säger, att hr dPAumont lofvat sin dotter till maka åt grefve de Bernac? -— Detta löfte är kändt öfver hela staden. Baronen tycktes tveka ett ögonblick, derpå återtog han något tvunget: — Berättar man ej någon sorglig historia om grefve de Bernacs död? Blef han icke jemte sin hustru mördad på sitt slott? — Jo, svarade markisen, grefven och grefvinnan blefvo ihjälslagna . . — Utan att man vet af hvem? tillade baronen. dHerbaut betraktade den främmande något förvånad. — Ah! sade han leende, min bäste baron, ni tyckes mig vara för väl underrättad om hvad som sker, för att vara så alldeles obekant med