— Förlåt mig, min vän, att jag icke genast mottog det anbud ni gjorde mig. Ni skall vara min sekundant! dOrnay, en af grefve de Bernacs sekundanter, kom i detsamma fram till värdshuset. Markis d Herbaut skyndade honom till mötes. — Mina herrar, sade dOrnay, efter att vexlat en artig helsning med de tre unga männen, min vän de Bernac har bedt mig underrätta, att han står till chevalier de La Guiches tjenst, och jag tar mig friheten tillägga att Benzeville och jag å vår sida sida stå till dessa båda herrars förfogande. Behaga ni utse platsen tillsammans med oss? — Det val ni träffat, är bifallet på förhand, svarade La Guiche. — Jag tror den lilla planen dernere vid slutet af allen vara särdeles lämplig. Man har der en förträfflig utsigt. — Nåväl, grefve, om ni vill visa oss vägen, skola vi ha den äran följa er. dOrnay och chevaliern gingo nui den anvisade riktningen. Baronen tog markisens arm. Sedan den unge främlingen blifvit förvissad om att han skulle slåss, hade hans anlete plötsligt antagit ett glädtigt och muntert uttryck.