Göteborgsposten – 22 augusti 1860, sida 1

På den tiden spelade sekundanterna en så vigtig roll i duellerna att man var ytterst noggrann i sitt val utaf dem. Man kan lätt förstå den djupa förvirring, hvari hrr de La Guiche och dHerbaut befunno sig, genom frånvaron af den sekundant, hvarpå de räknat och genom det förslag, som gjorts dem af en okänd person, hvars sällsynta djerfhet de visserligen beundrat, med hvilken likväl, såsom han ock sjelf medgifvit, tycktes vara en nybörjare i vapnets handterande. Emellertid förrann tiden hastigt. Motståndarens vittne närmade sig med stora steg, timman slog, det var omöjligt uppskjuta duellen; d Arcourt kom icke och man måste genast fatta ett beslut. La Guiche betraktade uppmärksamt baronen. Denne stod i afvaktan på chevalierns svar, rak och stolt framför honom, med handen hvilande på svärdfästet, med högburet hufvud, flammande ögon och fast hållning. De båda unga männens blickar korsade hvarandra; i baronens låg en sådan fasthet, en så värdig förtröstan, ett så öppet mod, att La Guiche kände sig hänförd deraf. Han tog ett steg mot baronen, räckte honom sina båda öppna händer och utropade med denna behagfulla artigbet, som tycktes vara honom så egen: