Göteborgsposten – 22 augusti 1860, sida 1

att de bourbonska soldaterna begifvit sig af. Illusionen förhöjes deraf att neapolitanarne äfven ha antagit tricoloren. Man känner likväl igen de blå hjulhusen på sina vänner, de neapolitanska ångarne, hvilka man såg slunga kulor och bomber öfver den goda staden Palermo; men man ser ej mera till den smutsiga, hvita Bourbonerflaggan, på hvilken man alltid kunde känna igen dem. Der de nu ligga i fredlig och broderlig endrägt med Scylla, Descartes och Vittorio Emmanuele, bära de samma flagga, liksom om norra och södra Italiens förening, hvilken är så mycket efterlängtad, vore en verklighet. Det är icke en vecka sedan förhållandena voro annorlunda och upplösningen tycktes bli helt olika. Den 23 Juni sändes en note från guvernören öfver Messina, general Clary, till alla konsulerna, med begäran att de utländska krigsskeppen, såväl som handelsfartygen, skulle lemnå hamnen och de främmande invånarne inskeppa sig, emedan det kunde bli nödvändigt att begagna våldsåtgärder mot staden, i händelse en insurrektion skulle ega rum och något anfall göras utifrån. Som det var måndag och posten gick till Neapel, skickades noten till representanterna derstädes. Följande dagen kom en formlig befallning från Neapel om att icke allenast afstå från alla våldsverk, utan äfven utrymma staden och, om så vore nödvändigt, jemväl alla fästena. Med denna ordre följde en sträng tillrättavisning till general Clary, hvari han sades ha tjenat sin regering mycket illa, emedan mr Elliot i Neapel, på britiska konsulns föreställningar, energiskt motsatt sig saken, och sålunda satt regeringen i en högst obehaglig ställning. General Clary bekantgjorde sjelf saken och beklagade sig öfver dem, hvilka han, efter hvad han trodde, hade att tacka för förebråelserna från Neapel; och en neapolitan generals ställning är i detta ögonblick ej särdeles afundsvärd. Han väntas skola ställa sig emot strömmen, men tillåtas icke begagna de medel, som blifvit bonom ingifna såsom de enda verksamma i ett sådant fall. Han har lärt sig att betrakta bombardementet som det enda bålverket mot en revolution, och nu säger man honom att den konstitutionela regeringen i Neapel har afsky för alla sådana medel. Han hade, för att ge sina soldater lust att fäkta, uppmuntrat deras plundringsifver; och nu underrättas han att konstitutionela soldater begagnas för att skydda men icke att förstöra egendom. Han hade lärt sig att betrakta tricoloren med fasa och de italienska patrioterna som de största missdådare på jorden; och nu nödgas han strida under detta samma banåtr och ser sin regering underhandla om vänskap och beskydd af erkefienden Viktor Emanuel. Allt detta skulle vara nog att förvilla en, och det är förvånande, att såväl befälhafvare som soldater icke förut tappat modet. Att de verkligen tänkte göra sin pligt, ser man af en händelse, som inträffade natten efter slaget vid Melazzo. Tvenne skepp sågos från fästet, som vetter mot udden. Garnisonen och befälhafvaren trodde dem tillhöra Garibaldi och började skarpt beskjuta dem; lyckligtvis voro kanonerna illa riktade, annars skulle de ha sprängt i luften en ne