Göteborgsposten – 21 augusti 1860, sida 1

RR skolor, fröjdar sig öfver återuppståndelsen af götiska spetsbågar och väntar blott på statens fullständiga frigifvande af kyrkoegendomarne, för att sedan börja att drifva sitt arbete med riktig ifver. Medan regeringen ännu för kort tid sedan strängt vidhöll den Josephiniska lagstiftningen, medan tillochmed en Metternich, som dock utom Österrike så skickligt begagnade sig af katolicismen för politiska ändamål, aldrig nedlät sig till afslutande af ett konkordat, äro deremot nu Jesu fäder oinskränkta herrskare öfver allt folk och i full besittning af en nästan otrolig makt. De hafva återfått sin gamla kyrka vid universitetsplatsen i Wien, hafva der inrättat sig på klosterligt sätt och dessutom öppnat en gossuppfostringsanstalt i Kalksburg. I allmänhet taget visar sig sällskapet blott föga i offentligheten; endast ett namn yttras ofta och har äfven i utlandet fått en viss ryktbarhet — det är pater Klinkowströms, hvars predikningar draga Wiens högsta kretsar till kyrkan, hvars föredrag med en påfallande regelbundenhet åhöras af inflytelserika medlemmar af kejserliga huset. Pater Klinkowström, af en uråldrig svensk familj och tillhörande en sidogren deraf, hvars medlemmar nu i två generationer varit ytterst fantastiska, har från ungdomen lefvat i den katolska mysticismens skummaste och qvalmigaste atmosfer, samt utbildats till ett praktexemplar af propagandistisk brukbaårhet. Hans verksamhet tog sin början redan år 1848, då han i Brissel och London var en slags spion åt furst Metternich. Jesuiterorden lät derunder en Lucinda uppträda, hvilken ådagalade att det icke ensamt var hjertat som hans sköna bigtdöttrar brukade skänka honom. Pater Klinkowström började sin bana i Wien med att uppträda som bigtfar och predikant i den tordna hofkyrkan. Den som för första gången såg den likbleke, med ett smutsigt svart skägg kring hakan och ett par bruna eldögon utrustade patern, måste verkligen ha kännt en lindrig Torquemadaskräck. Begripligtvis drog sig hela aristokratien, de rika, i silke och sammet klädda ,arma synderskorna till honom, och snart bildades en liten koloni af Loyola-lärjungar i den tyska ordens skola. Mäktig protektion förskaffade slutligen åt densamma, såsom ett sista efterlängtadt mål, den fordna universitetskyrkan, från hvilken den nu kan spänna sina trådar i alla riktningar. Jesuiten söker alltid att i sitt väsende visa någonting utomordentligt. Sålunda älskar pater Klinkowström, ordens predikant i Wien, att pryda sig i en purpurstola, hvilken efter sjuttonde århundradets smak tillslutes öfver bröstet genom tvärband -en drägt, som erinrar om väggmålningarne i Belvedere och om de konstgjorda jesuitiska underverken från den oroliga tiden för ordens uppkomst. Denne jesuit är tolerant, efterlåten eller sträng allteftersom man önskar, och dagspressen aftrycker i utdrag hvarje märkvärdigare predikan af Klinkowström, såsom utgörande kristallfacetter af det fashionabla lifvet, i förhoppniog att der