Göteborgsposten – 18 augusti 1860, sida 2

mans begifva oss ofver Seinen, men utan att väta: ett enda hår på våra hästar. Detta förslag var så klokt och förnuftigt, att det skulle ha varit en dårskap visa det tillbaka. : Den främmande insåg det och svarade, tackande chevaliern, att han mottog anbudet. Hr dHerbaut hade emellertid väckt upp färjkarlarne. Några minuter derefter inbjöd La Guiche den ressnde att rida öfver på färjan. Denne lydde, i det han dock kastade en blick af saknad på floden. — För tusan ! utbrast chevaliern skrattande, man skulle kunna svära på, min herre, att ni ångrar, att ni icke red öfver. — Min själ, mina herrar, det behöfs i sanning ingenting mindre än äran af ert sällskap, för att förmå mig afstå derifrån, svarade den unge mannen. — Men denna id var en galenskap! —En galenskap eller icke, den vaknade emellertid i min hjerna. — Ah, min herre är envis? inföll Guiche skrattande. — Jag är Bretagnare, svarade den resande okonstladt. — Och ni kommer nu ifrån landsorten?