Göteborgsposten – 18 augusti 1860, sida 1

min skyddspatron, ingenting skulle kunna afhålla mig derifrån. Jag är född bretagnare, ser ni, hr sergeant, följaktligen när jag får någonting i hufvudet, vare sig godt eller ondt, måste det uppfyllas. Derföre, ännu en gång, låt mig handla! j j Den unge mannen styrde sin häst ned mot floden och började rida utför den branta stranden. Den gamle sergeanten sprang efter honom: — Ännu en gång, nådig herre, utropade han, ni skall dränka er! Det är att fresta Guds tålamod, med att riskera en dylik fara! Seinen är bred, djup och strömmen stark här på detta ställe. Ni skall ej kunna hålla er uppe mot. ., Men den stackars åldrige militären talade endast för döfva öron, ty den unge ryttaren fortfor att närma sig flodbädden, utan att besvara honom annorlunda än med ett leende och en vän-. lig åtbörd. Plötsligt uppgaf den gamle soldaten ett glädjerop; han hade sett förstärkning komma till sin hjelp. Sedan ett par ögonblick tillbaka hade verkligen tvenne nya personer synts på stranden. Dessa båda, som kommo inifrån Paris, voro klädda med utsökt omsorg och redo tvenne förträffliga hästar af spansk race; de styrde kosan mot en träkoja, som låg på stranden, några steg från den plats, der sergeanten och den unge