Göteborgsposten – 18 augusti 1860, sida 1

doft under den monumentala domkyrkans gamla hvalf, hvilka så sällan få uppfånga dessa högröstade lefverop. Efter aktens slut begaf processionen sig från kyrkan på samma sätt och väg som den tågat dit, endast med den skilnad att de herrar, som burit regalierna, nu togo plats i processionen, nemligen h. exc. hr statsminister Sibbern, som jemte h. exc. hr grefve Manderström gick bredvid konungen. Musikens glädjetoner blandade sig med den tätt packade mängdens hurrarop, som fortforo en lång stund efter det deras majestäter ingått i pålatset. Och så var sjelfva kröningshögtidligheten egentligen tillända. Ja, när jag nu lycker mina ögon och låter allt detta skimmer passera revy för mig, vet jag icke, huru det kommer sig, att jag tycker det hela förefalla mig som ett lösryckt blad ur en gammal krönika. Sjelfva akten i kyrkan, der konungen tager Gud till vittne af sina goda uppsåt, måste alltid ingifva en viss känsla af vördnad, men ho vet, om icke allt detta skulle verka lika mycket, om det försigginge i all enkelhet, fast det icke blänkte så grannt i ögonen? Men inga betraktelser! Hans Mejestät hade på eftermiddagen stor taffel för 3 å 400 personer. Jag var visserligen sjelf icke med, men jag har dock hört sägas och jag tar för gifvet, att maten var ganska god och vinerna charmanta, om der än saknades det der unionsvinet, som man drack i Stockholm. Det säges att man åt i 6 rum och dessutom i ett stort tält i trädgården. Jag har mig icke bekant, om någonting märkligare tilldrog sig under dinern, men sedan man låtit sig väl förpläga läto deras majestäter oss utanför stående åse sig, och drottningen, leende belåtet och mildt som vanligt, med den glittrande kronan på sitt hufvud. Det ligger någonting så godti hennes majestäts ansigte. All andryghet är der borta och man finner i hennes ansigte lika mycket af den fridsälla, godhjertade och vänliga qvinnan, som af drottningen — ja, kanske tillochmed mera af den förra än af den senare. Det heter också i kantaten Hvad er dog Folkens Lyst, Hvad Kongens Magt Vel uden Kvindens hulde Pagt I trofast Bryst? Held dig, o Drot, en :edel Viv Du haver fundet for dit Liv; Hun deler tro din Glede og din Sorg, Og mildner Dig, med sine blöde Heender, Din Pande, naar den under Kronen brender, Hun sprider Ynde over Styrkens Borg. Thi skal hun og, som Ingeborg, Udbrede skjönne, milde Sweders Duft I vore Fjeldes skarpe Luft. Hil vere da vor Dronning kjere! Hun vandre frem med stille Mod, Paa Roser trede hendes Fod! — —-ej förenar er med mig, för att afhålla honom Aarifrån cAå är han färlarad