Göteborgsposten – 16 augusti 1860, sida 1

tills hade Alexander II fortsatt sin faders system i allt väsendtligt och endast antydt en ny riktning. Nu började han atthandla sjelfständigt efter egna åsigter och planer. Så svart denna tendens visade sig, inbillade man sig utomlands att han skulle bryta med det förflutna. Detta hvarken kan eller vill han. Han vill ingenting mindre än försvaga sin ärfda makt öfver sitt land; han söker väl icke att utvidga den, men den är redan så stor att något sådant knappast vore möjligt. Han bemödar sig om att utvidga landets krafter, men med föresats att bruka dem efter sin vilja och sina planer. Han har funnit Ryssland som en svag och rostig machin. Det är hans afsigt att befria det från rost och smuts samt afhjelpa dess bräckligheter genom den fulla utvecklingen af alla dessa produktiva krafter. Ju mera detta lyckas honom, desto mäktigare blir han. När man besinnar detta, inser man lätt att han fortsätter sin faders system och gör det ännu konseqventare och fullständigare. Ett bevis på Alexander II:s despotiska tendenser och begrepp om sin czariska maktfullkomlighet är den åtgärd han vidtog för att förskaffa de till industriens upphjelpande behöfliga summorna. Han lät inrätta bankar i städerna, som voro att anse såsom riksbankar, och gjorde dem till redskap för ett praktiskt utförande af den gamla ryska iden att czaren är herre öfver alla ryska kapitaler, och att den ena hälften af folket bör utgöras af hans gäldenärer och den andra af hans borgenärer. Han vidtog flera andra reformer. Han gaf en ny tulltariff, som bildade en öfvergång trån prohibitivsystemet till skyddstullsystemet; han slöt ett handelsoch sjöfartsfördrag med Frankrike; han upphäfde de förordningar, som försvårade bekommandet af pass till utlandet samt gjorde slut på det trakasserisystem resande i Ryssland varit underkastade. Och då under kriget på Krim bristen på goda vägar varit så kännbar, beslöt han skänka sitt land ett jernvägsnät, och utförde denna plan med hufvudsakligt afseende på dess betydelse i strategiskt hänseende. Så blef vid Östersjön cke den stora handelsstaden Riga utan den nindre Libau och vid Svarta Hafvet icke verldshandelsstaden Odessa utan det för Euopa föga bekanta Feodosia, vald till ändpunkt vå jernvägsnätet. Ur militärisk synpunkt beraktade, äro Libau och Feodosia vigtigare än liga och Odessa. Dessa åtgärder och företag upptogo icke llmänna uppmärksamheten uteslutande eller ns mest. Med feberaktig spänning motsåg nan regeringens uppträdande i frågan om de fegnas emancipation. Det gifves tre slags fegna, neml. fältarbetare, tjenstefolk, som jena husbonden såväl i staden som på landet, ch sådana, som mot erläggandet af en viss fgift, vid namn obrok, få med sin herres tillitelse taga tjenst hos andra eller drifva eget rke. De begge sista klassernas — tjensteolkets och de obroklifegnas — befrielse, är LL LL — Qålodaga Åtarntnm Antenn JE AR