Göteborgsposten – 14 augusti 1860, sida 1

denna riktning, ha endast hört bränningarne, som slå mot dess klippstrand men icke sett den. När lorden nalkades denna ö var dimman så tjock att man knappt kunde begripa huru den kunde hålla sig uppe iluften. Det såg nästan ut, som om den varit utspänd på master och sparrar, och ordspråket: man kan icke se handen framför sig, kunde den gången användas utan ofverdrift. Sjelfva isen hade försvunnit, på de i öns omedelbara grannskap simmande blocken när; endast dessa slocksj) spöklika glans hade dimman icke kunnat förtaga helt och hållet. Hafvets och himmelens fullkomliga stillhet förhöjde stundens högtidlighet; ingen vindflägt hördes och knappast krusades hafvet af den lille skonerten, när den gled framåt. Plötsligen remnade det gråa molntaket, och i springan, många tusen fot ofvan skeppet, syntes en glänsande snökägla likt en sväfvande kristallhimmel. Det var det 6,870 fot höga Beerenberg, som efter hand afslöjades, tills dess blott en gördel af rykande ånga, omgaf dess spets, från hvilken sju ofantliga gletscher utgingo. Anblicken var utomordentligt praktfull. Man tänke sig blott, skrifver lord Dufferin, en väldig flod med Themsens vattenrikdom, som flyter utför berget, besegrande hvarje hinder, splittrad i tusende hvirflar, såsom vattenfall brusande utför den ena klippan efter den andra, och att den midt i detta sitt lopp på en gång stelnar, så att till och skummet och den hvirflande fradgan bekommer den mejslade marmorns orörlighet. Man måste ha sett detta, för att fatta den sällsamma kontrast, som existerar mellan kristallflodens stillhet och den häftiga rörelsen ofvanför. Isvallen, som omgifver ön, tillät icke lord Dufferin att landa mer än på ett enda ställe. Stranden bestod der af en basaltsluttning af 1000 fots höjd, som omgalfs af en längre kustrand af blott femton fots bredd. I klyftorna och på klipphällarne sutto otaliga sjofoglar, som flögo med så närgången nyfikenhet omkring lord Dufferin, att han kunde med handen beröra deras vingar, när de vaggade upp och ned. Så stötte han på en gammal stadig fiskmåse, som han stirrade fulla tio minuter i ansigtet för att se hvem som först skulle förlora kontenansen. Från Jan Mayen begaf han sig till Lappland och derifrån till Spetsbergen. Han anände till denna polarö på den sidan der de sju höga isbergen, under hvilket namn sju ofantliga gletscher äro bekanta, falla i hafvet, norr om den mindre ön Prins Karl, mellan öga klippspetsar af gneis och glimmerskiffer. Bergen framstodo snart i bestämdare konurer; några trädde fram under det att anIra veko tillbaka. Deras rosiga färg blef nindre enformig och bleknade på många ställen, mörka skuggstrimmor betecknade de oranta bergväggar, klippformationerna kunde irskiljas och ändtligen gled skonerten med Sönigsbais marmorbåge på ena sidan och Vogelhooks klippspetsar på den andra in i Säters EE E———tl — —— S— imnummsennn 0 mn I