Göteborgsposten – 8 augusti 1860, sida 2

n 2 129,000)-T12,4) 274110, 10 HIV I 270) HLLUINMVIA Teater. Nya Teatern. Faust at Goethe. Man klagar så mycket öfver att den allmänna hogen och lusten för det stora och allvarliga inom konstens och det skönas verld skall ha förminskats; att man vida heldre ser och åhör en clown än en Othello eller Macbeth; att pajazzons bjällrande narrkåpa fängslar mera ån en Wallensteins försök att 1 stjernorna vilja lösa denna enhet i tingen, detta öde, som ej tillkommer någon annan eller något annat än Gud. Men vi älska dock att tro, att det mera är åsynen af det stora verldsdramat, som absorberar vår uppmärksamhet — detta drama, man kallar dagens händelser, af hvars slut man väntar någonting hittills ännu osedt och någonting så stort, att menniskotanken deraf hänföres och redan försänker sig i de fantastiska spekulationer med hvilka han vill leda sig till en sannolik gissning af det stundande. Det är dock en sanning att snillets herrligaste skapelser, sådane som äro gällande för hvarje tid och för alla, men ej inskränkta till någon viss historisk period, ännu ega ett stort välde öfver oss. Bland sådane skapelser år denna Goethes Faust, at hvilken vi i Måndags fingo se ett fragment. Faust är menskligheten personifierad; han är detta trängtande obelåtna väsende, hvars tanke ej bäfvar tillbaka för att intränga i naturens och andens djupaste grufgångar; som ej tvekar att med några små siffror och formler bestämma planeternas banor och så att säga uppgöra skalan för sferernas harmoni. Han vill vara njutningarnes konung, han vill från den skönaste jordiska qvinnas läppar insupa passionernas mest berusande elddryck, han vill bära spiran öfver vetats verld, och derföre tvekar han ej att afträda sitt eget jag, att förskrifva sin själ till djefvulen. Det nu gifna fragmentet innehöll just detta Fausts vädjande trån det menskliga och naturliga till det öfvernaturliga, magien. Dessa få scener utgöra en trogen bild af den tids ande, de omröra. Hvarje filosof, hvarje skald ansåg sig då som en magiker, för hvars trollstaf alla verklighetens stängselmurar måste ge vika och äfven de fördoldaste skatter kallas upp i dagen. Man föraktade den natur, som öppnade sig för anatomens knif, för kemikerns smältdegel och astronomens synrör, derföre att den dolde det verkliga, fantasien motsvarande lifvet. Man trodde att endast konstens magie kunde uttala den trollformel, som naturfenomenerna måste lyda. På samma sätt bröt äfven Shakspeares Hamlet med det verkliga lifvets alla lagar och former; han såg andar uppstiga ur grafvarne och efter deras färg och skepnad förvandlades äfven hela den öfriga verlden till skuggor; slutligen trodde han på ingenting mera i lifvet, än på döden. Och för denna fruktade han, emedan man måhända kan drömma äfven i döden. Dessa båda på samma gång hänförande och rysning injagande gestalter; Faust och Hamlet, stå bredvid hvarandra, båda lefva i en verld utom dem, andar äro deras gäster, hvilka ofta spöka för deras deliranta blickar: de utgöra högt begåfvade menskliga varelser, hvilka dock släpa med sig öfverallt sin egen ironi. Så slutar ju Faust i Mefistofeles, liksom äfven denne sjelf för mång år sedan var idealist, då han ännu hette Lucifer. Hr Lichtenberg hade dristat sig för en stund vara Faust. Vi räddes i sanning för tanken att få se en så ung skådespelare skola utföra ett dylikt parti, så mycket svårare, som det fordrar en särdeles djup inträngning i det skaldiskt-filosofiska konstverket, att återge denna medeltidsbild. Den ligger utom den vanliga skådespelarerollen och ingår mera på en varm, inspirerad deklamators forum. Hr Dh SJ Sö han us mAantilnlat an I nArANntan