Göteborgsposten – 8 augusti 1860, sida 1

han alla tidningar, som ligga kringströdda i kafeet, inoch utländska, bär dem till sin plats och sätter sig på hälften af dem, som han icke läst, för att sålunda lägga beslag på dem för egen räkning. Han fördjupar sig snart i det blad han upptagit, med det intresse och den ifver, att han framstår såsom synnerligen invigd i den politiska verldens tilldragelser och frågor. Här liksom framför altaret uppträder han på visst sätt i allmänhetens ställe, ty tidningsläsandet är icke neapolitanarens starka sida, och de andliga, som i Neapel ha hela censuren i sina händer, sörja äfven för att icke för många tidningar framläggas på offentliga ställen. Men sjelfva äro de icke desto mindre tidningsläsare par excellence; tidningarne reta dem såsom all förbjuden frukt. Måhända studera de nu med synnerlig ifver, emedan deras skarpa instinkt säger dem, att kyrkan och hierarkien gå till möte en historisk kris, mera fruktansvärd än någon föregående. Det neapolitanska kleresiet är för öfrigt, allmänneligen taladt, ganska okunnigt, och hittills ha inga utmärkta talare framträdt ur dess leder. Den berömdaste af de nuvarande neapolitanska predikstolstalarne är Domenico Scotti Pagliara, hvilken tillika är professor vid biskopsstiftets seminarium, och som vanligen predikar i Gerolominis lilla kyrka efter messan, såsom bruket är i Italien. Vi hörde honom och föorundrade oss öfver det medelmåttiga och misslyckade föredraget. Icke ens formen röjde någon bildning och förståndsodling. Intressantare äro folkpredikanterna, de der ännu spela en egendomlig roll i Neapel, ehuru den störste och märkvärdigaste af dem alla, dominikanern Rocco, hvilken var en neapolitansk Abraham a Sancta Clara, icke mera tillhör de lefvande. Dessa folkpredikanter, som vanligen predika midt i folkhvimlet på offentliga platser och under bar himmel, uppträda äfven på predikstolarna i flera af Nea: pels kyrkor för att afhandla alla möjliga ämnen. Deras framställningssått, som onekligen har något hänförande, förenar den högsta teaterpathos med mystikerns svärmiska, nästan feberaktiga flykt och arlekinens lustiga åtbörder och infall. Dock lära Neapels nuvarande folkpredikanter ingalunda kunna jemforas med den qvicke dominikanern, Rocco, hvars groteska predikningar och infall ännu i dag äro i friskt minne hos folket, och som tycktes ha privilegium patt få säga alla och till och med regeringen de skarpaste sanningar. Bland de anekdoter, som ännu förtäljas om honom, är helt visst följande den mest karakteristiska. Rocco kom under en af sina gatpredikningar i kollision med en kringtågande pulcinell, som genom sina cemotståndliga upptåg afledde all uppmärksamhet från dominikanerns predikan. Då fick Rocco ett underbart gripande infall; han upplyftade det krucifix som han höll i sina händer och ropade, häntydande derpå med en röst, som gick genom märg och ben: Ecco il vero Pulcinella! (se här är den verk