Göteborgsposten – 8 augusti 1860, sida 1

OM WO —--2 VV —— — — ? ——--s.s.---nnOo——---?mn-—E——! ningar, allt efter omständigheterna, och är tillika den man, som väl känner sitt värde som vet med sig att hvart han än går, salighet och vålsignelse uppspira i hans fotspår. Afven utanför Neapels portar,isynnerhet utanför den, som vetter åt Portici, ser man nästan endast andliga i de mest olika drägter och vid alla möjliga tillfällen. Här mötte vi mycket ofta prester, som åkte i fiakrar; andra togo, utan att deras värdighet led deraf, ehuru deras embonpoint stundom generade,dem, sig platser på corricolon, detta lustiga neapolitanska folkåkdon, som fortskaffar ett långt talrikare sällskap än man skulle kunna ha förmodat i anseende till dess inskränkta dimensioner, för en ytterst ringa afgitt. Uorricolon är ett besynnerligt tvähjuligt åkdon, icke olikt en enspännig fransk tilbury. Inuti densamma är egentligen blott rum för tvenne personer och dock tardas vanligen tolfå femton personer med denna vagn och det blott efter två små magra hästar. Det sätt hvarpå denna mängd menniskor placerar sig, är lika pittoreskt som klokt utfunderadt. På det främsta sätet i kaleschen sitta trenne personer, visserligen något trångt men dock ganska bra, och inspärrad bako mdem sitter i bakgrunden på bänken en passagerare, som tyckes sakna utrymme både för händer och fötter. Dessutom har ett ressällskap företagit sig att klättra upp på vagnsstången och hänga, stå eller sitta med beundransvärd skicklighet på denna smala stång eller på en dervid fästad bräda. Kusken, på hvars belåtna och slugt leende ansigte man kan se att han gör goda affärer, har tagit två passagerare upp till sig, men den plats han gitvit dem är sådan att man knappt kan fatta huru de kunna bibehålla den. Åfven under vagnen befinna sig passagerare, ty der hänger ett nät, hvari två eller tre barn sprattla omkring under skratt och sång. På detta åkdon utgör presten en stående figur. Man ser knappast någon corricolo i och omkring Neapel, hvari icke någon fet och välmående prest har tagit plats. Vi se honom der trona på den första bänken i kaleschen såsom ett högre väsende bland sällskapet. Han innehar en hörnplats, ty hvem skulle väl våga att göra den ärevördige herrn en sådan stridig. Med en viss allmakt i uttryck och hållning, men dock med ett högst belåtet och godmodigt utseende, har den andlige herrn slagit sig ned der. På bänken sitta två andra personer, som tyckas. genera honom så litet som möjligt. Ty han kan fritt begagna ryggstödet och utsträcka sin väldiga embonpoint med graciös vårdslöshet samt med högra handen hålla beqvimt sin kryckkäpp, under det att den venstra, som har på en af de feta runda fingrarne en stor sigillring, otvunget stödjer sig på vagnsfönsterbrädan. Vår ärevördige herre är icke någon klosterbroder, ty han bär en lång svart, yllen ofverrock, som saknar krage och sluter tätt till om halsen. En kort hvit skjortkrage är: — rr— rn