Göteborgsposten – 7 augusti 1860, sida 1

inför er, hvad jag frimodigt yttrat inför Pariserparlamentet, då processen förevar om Bernacs namn och egendomar: den person, som nyss lemnade er, den person, som hela hofvet har erkänt som den gamla bretagniska familjens enda ättling, han är ej någon grefve de Bernac, ej den man som ni räddat, medan han ännu var barn, från den afgrund, dit hans fars mördare nedstörtat honom, Parlamentet har tillbakavisat mitt påstående, parlamentet har låtit honom vinna rättegången; men parlamentet har misstagit sig och den, som nyss red härifrån, bär ett namn, som han stulit! — Gå! utropade ståthållaren och sänkte hufvudet. Derefter tillade han, vänd till vaktsoldaterna: — Låt denne man passera: han är fri! Giraud utstötte ett doft skri, liknande en rytning af glädje, hoppade i ett enda språng utför trappan, skyndade genom hvalfvet och rusade med pilens snabbhet öfver vindbryggan. Då han väl kommit ut på kajen, stannade han, såg sig omkring och tycktes vilja med blicken genomtränga det mörker, som omgaf honom. Till venster, uppåt floden, åt bryggan NotreDame till blef han varse en skugga. En månstråle, som genombröt skyarne och nedföll öfver kajen, tillät Giraud tydligt urskilja