nlsom i 5 af k. förordningen den 10 Juni 1841, äfvensom i konkurslagen nämnda äro. Denna förordning skall icke blifva gällande i de mål, som göras anhängiga före utgången af December månad nästkommande år (Året efter det, hvarunder förordningen utfärdas). Jenny Lind. I en korrespondens ifrån Hufvudstaden till en landsortstidning läses föl; IJande berättelse om ett besök hos Jenny Lind, hvaraf det tyckes som de utspridda ryktena om den frejdade sångerskans förändrade väsende voro sanna. Brefskrifvaren säger: Jag har nyss företagit en resa. Den var just icke så lån men icke desto mindre högst intressant, ty det gällde ingenting mer eller mindre än att göra en färd ut till Nyckelviken, ett stycke utom Danvikstull, der, nemligen på Nyckelviken, den illustra sångerskan f.d. svenska näktergalen fru Jenny LindGoldschmidt residerar och njuter sitt otium cum dignitate. Orsaken och förevändningen till min resa var att accompagnera en äldre högst aktningsvärd dame af mina bekanta, och orsaken åter till hennes utresa var att i den förra Jenny Linds egna händer öfverlemna ett bref från en af hennes (fru Goldschmidts) slägtingar, samt att mundtligen meddela de npplysningar fru G. naturligtvis skulle önska om slägtingar och vänner i det gamla Sverige. Min särskilda plan, en ambassadör säger Holberg måste ha sine hemmelige instruxer, var att ännu en gång få se den Jenny Lind, hvars toner och hela personlighet så mången gång kommit alla svenska hjertan att klappa, hela verldens musikvurmar oberäknade, och mitt minne framtrolladeallt som vi närmade oss näktergalens bo, den milda hänförande Jenny Lind, ja det var icke utan att jag nästan omedvetet gnolade: I Sverige ligger en skogig trakt. Men utan alla omsvep:rakt på saken! Min följeslagarinna anmälde sig hos en vakthafvande tjenaripna med begäran att få företräde. — Fru Goldschmidt tar icke emot. — Ar hon icke hemma? — Jo men jag har sträng tillsägelse att hvarken emottaga bref eller insläppa obekanta. t — Jag har likväl lofvat att personligen aflemna detta bret från en slägtinge till er fru. — Omöjligt det låter sig icke göra. Der stod den gamla damen helt förbluffad och jag, som på behörigt afstånd afvaktade utgången, gissade genast sammanhanget, helst jag påminte mig i detsamma herr Westerdahls missöde i England, hvilket jag dock hittills trott vara något öfverdritvet berättadt. För att sauvera apparenseria tröstade jag den gamla damen med att skylla på oförstånd hos tjenarinnan m. m. dylikt, då dörren öppnades och ut trädde Norma . .. men det var icke hon, det var icke mera Jenny Lind med sitt milda själfulla ansigte, det var ett äldre något fetlagdt fruntimmer med stränghet i min och åtbörder. — Jag har eit bref att aflemna till fru Goldschmidt från en gammal bekant och slägtinge . . . — Var så god,och gör sig intet. besvär . . . jag mottar inga bref. Dermed var audiensen oåterkalleligen slut och min förtjusningstermometer föll från kokpunkten oåterkalleligen till noll vid afhörandet af blotta tonen, hvarmed dessa artiga ord uttalades. Af Norma fanns numera intet spår om icke barnet, som följde efter henne. Denna episod skulle jag icke velat anteckna; men Jenny Lind är en af dessa större gestalter, som genom sina af försynen erhållna gåfvor står på en plats öfver oss andra hvardagsmenniskor, och har just derföre ett dubbelt ansvar mot en vanlig menniska. Om en prest i Lappmarken förekommer i Norrlands-Posten en upprörande berättelse, ur hvilken vi meddela följande sammandrag. Presten, namnkunnig för. sina bedrifter, blef för kort tid sedan kallad i sockenbud till en i torftiga och fattiga omstänligheter sig befinnande förmånstagares hustru, vilken, sedan längre tid sängliggande, känle döden nalkas. Sedan presten inkommit i vummet och närmat sig sjuksängen, yttrade ran med sträf röst: du har för flera år våit skyldig mig tionden och icke velat gå till nig och betala denna din skuld ; huru kan lu då skicka bud eftor mig och vilja på dödsängen se mig, då du ej förut velat göra det? Jen tionde, som den fattiga hustrun var skyllig, bestod af några marker smör. Utan ätt ned den döende: inlåta sig i någpt andligt amtal, gaf han henne Nattvarden, och derpå n ytterligare allvarsam anmaning att förantalta derom att tionden blefve skyndsamt beald, hvarefter han återreste de tio milen till itt boställe. Den stackars hustruns tankar väfvade derefter beständigt om presten och onden, och hvaröfver hon både med och utan ans grubblade och talade ända tills döden edtystade de klagande ljuden. Märklig bekännelse. Warbergs Tidning erättar, att en lifstidsfånge derstädes, Hans lurtig eller Löfberg, vid generaldirektör Strås inspektion bekände sig skyldig till tvenne ord, hvilka han natten mellan d. 28 och 29 an 1Q57 frrnrförnat I Molo oo 40 4