Göteborgsposten – 4 augusti 1860, sida 1

—— 2 TARA ansigte antog plötsligt ett uttryckt af fullkomlig känslolöshet. Säkerligen harmsen öfver denna stumma och fasta ransakning, för hvilken han var föremål, kastade grefven på fången en befallande blick, hvilken likväl ingalunda tycktes utöfva någon verkan på soldaten. Giraud, tvärtom, höjde hufvudet på ett ännu mera trotsande sätt. Äfven han upplystes klart af fackelskenet, så att grefven kunde efter behag betrakta hans kraftfullt markerade anletsdrag och rödaktiga hår. Men, antingen var denna snabba granskning tillräcklig för den unge mannen, eller ansåg han det ej värdigt sig, att längre fullfölja densamma, hvarföre han svängde sig på den sporrprydda klacken, vände ryggen åt Giraud och åter gick tillbaka till ståthållaren. Denne hade uppnått stora hufvudtrappan i vestibulen och tycktes vara rof för en djup rörelse. De Bernac gaf tecken åt en betjent, att föra fram hans häst. — Ni rider er väg, Henrik? frågade dVAumont och närmade sig. grefven. — Ja, det är sent, och ni behöfver, efter hvad jag tror, ej mina tjenster. dAumont gick grefven ännu närmare.