Göteborgsposten – 3 augusti 1860, sida 2

här i en ny not af Thouvenel avantgardet för en hel armå af diplomatiska penntrupper ryckt ut på den allmänna politikens stora stridsfält. Hr Thouvenels liftrupper, de diplomatiska noterna, ha många fel, men ega dock tvenne förtjenster, som oftast skaffa dem segern: de äro alltid väl klädda, uti en fin och passande stil, samt envisa som synden — en egenskap hvilken är dem till stor uytta. De svårma omkring som gräshoppor och slå sig ned öfverallt, ständigt förfäktande sin rätt, tills man slutligen blir alldeles utledsen och går in på allt, endast man dermed kan slippa undan följet. Nu senast har br Thouvenel arbetat på att få Spanien upp i rangordningen af stormakt, en ära som kan kosta spanjorerna mer än det smakar och dessutom är ganska svätvande och tvetydig, då motsvarande styrka saknas. Den aumärk ningsvärda not, hvari hr Thouvenel gör sitt förslag, är daterad d. 30 Maj och nu reproducerad i de utländska tidningarne. Ur den nämnda noten utrycka vi nedanstående rader, hvilka skola, tror hr Thouvenel, bland annat så slående bevisa Spaniens rätt till en taburett vid stormakternas rådsbord: Genom sitt områdes omfång och rikedom, genom antalet af sin befolkning, genom vigten af sina kolonier i Amerika och båda Indierna är Spanien i besittning af allt hvad till en stormakt hörer, och kriget, som detta land nyligen fört till en god utgång, angifver hvilken kraft och hvilket välstånd, det sluter inom sig. De stora hofven kunna, såsom vi tro, endast med tillfredsställelse se antalet af de makter förökas, hvilka utgöra den europeiska kongressen. Ju flera stater denna förenar inom sig, desto flera borgesmän har man för jemnvigtens upprätthållande, emedan de allmänna intressen, hvilka skola värnas, sålunda fullständigare blifva representerade. Ingenting är för öfrigt lämpligare att förläna kabinetternas beslut hela den önskvärda auktoriteten, än alla deras deltagande hvilka kunna hafva anspråk på att vid detsamma medverka. Måntro ej härunder ligger, som man säger, en hund begrafven? Förnämsta skälet till Spaniens upphöjande är säkerligen mest Napoleons behof at en alltid välvillig röst inom konferenserna. Napoleon är för mycket misstänkt af öfrige makter, att icke de skola af alla krafter motarbeta det dock något egna förslaget. Om striden vid Melazzo meddelar nu en genuesisk tidning följande närmare underrättelser: Striden egde egentligen rum vid byn Archi. Den afgjordes till Garibaldis förmån genom några kompanier Toscanare och Lombarder, Garibaldis afdelning och ZEtnajägare; de angrepo de kongliga trupperna med fältropet: Huset Savoyen! Fienden förlorade alla positioner; han qvarlemnade på slagfältet 580 döde, sårade och fångna. Garibaldi hade 50 döde, 100 sårade och 17 fångna. Efter denna strid togs Melazzo med bajonetten. Garibaldi lät skjuta 39 invånare och gendarmer, som hällt sjudande olja och vatten öfver honom och hans folk. — Alexander Dumas bevistade striden, ombord på Veloce. Efter slaget omfamnade han Garibaldi. Huru det står till med Bourbonska dynastien i Neapel, kan ses af följande plakat, utvaldt ur en massa dylika, som bruka klistras på murarne i staden: Neapolitanska folket till sin konungsliga bödel! Konung Frans! du har med grymt lugn åsett din gudlöse och nedrige fars nesliga död och i stället för att öfvertygas om att denna gräsliga död är en lära för dig, söker du — såsom son till en tyrannisk konung och tyrannisk dynasti — inge förskräckelse; i stället för att genom mildhet och barmhertighet godtgöra det onda som denne konung, nutidens Nero, har utfört, i stället för att lätta bördan för det neapolitanska folket, som sedan 12 år måst undergå hunger, landsflykt, farsoter, utpressningar, stölder, i stället att förvandla ditt tigerhjerta till ett menniskovänligt, godt och högsinnadt, — söker du förhärda det i allt talrikare offers blod, trampar du oskulden under fötterna, föraktar dygden och förökar skändligheterna! — Högt uppsatte plebejer och adelsmän! vi voro och vi äro bröder: vi nnnelulkas esonam