Göteborgsposten – 2 augusti 1860, sida 2

se, om jag icke innan dess lemnat mitt fosterland och undflytt mina fiender. — Edra fiender, Henrik; men hvilka äro de? — Konungen, lagen, er egen far! — Min far er fiende? — Ja; och om han än icke är det, skall det embete, han innehar, dock tvinga honom att blifva det. Är han icke den högste chefen för rättvisans skipande både i provinsen och hufvudstaden, och måste han icke såsom sådan förfölja dem, som konungen och lagen utpeka för honom såsom brottslingar ? — Brottslig ; är ni då brottslig? — Ja, Diana! — Och hvad brott har ni då begått? Henrik tycktes tveka ett ögonblick; derpå sänkte han rösten och sade: — Jag är grefve dAuvergnes vän. — Grefve dAuvergnes vän! upprepade Diana förfärad; hans vän, som konspirerat med hr dEutraignes och markisinnan de Verneil; hans vän, som parlamentet dömt till döden för majestätsbrott ? Grefve de Bernac, sänkte hufvudet. — Är ni då grefve dAuvergnes medbrottsling? utbrast den unga flickan häftigt. — Ja, mumlade Henrik. — Men då måste ni fy!