Göteborgsposten – 1 augusti 1860, sida 2

— Henrik! upprepade hon med den djupaste oro, Henrik! hvad är det? —Fråga mig icke derom, Diana! svarade den unge mannen sorgset och vände bort hufvudet. — Henrik! ännu en gång, hvad är det? jag vill veta det! Diana uttalade dessa ord med en kraft och bestämdhet, hvartill man ej skulle trott henne vara i stånd. Grefven betraktade henne under tystnad. — Ni nill veta hvad det är? — Ja, jag vill det! — Nåväl! min älskade Diane, jag är den eländigaste och olyckligaste bland menniskor. —Ni, eländig! ni olycklig! utbrast den unga flickan djupt förvånad och sträckte händerna mot himlen. Ni, Henrik! min Gud, hvarföre säger ni mig detta? : -— Derföre att det är sannt. — Hotar då någon olycka er? — Ja Diana, och den största af alla. — Hvilken, Henrik? Af nåd, tala fort! — Den, att förlora dig, Diana! Den unga flickan ryggade tillbaka och uppspärrade ännu mera förvånad sina stora blå ögon. (Forts.)