Göteborgsposten – 1 augusti 1860, sida 2

— — — — — ———— stät anhålla om konungens bifall till vår förening. I stället för att svara, lät grefven handen falla, som han ännu höll i sina, och en suck pressade sig fram ur hans bröst. Denna handling, denna suck förmådde den den unga flickan, att hastigt se upp. -— Min Gud, Henrik, huru är det? utropade hon, efter att några sekunder ha betraktat sin älskare. Grefven hade stigit upp och hans ansigte, som klart upplystes af skenet från vaxljusen, förklarade tillräckligt det utrop af förskräckelse som Diana uppgifvit. Den, som några timmar förut sett den lysande adelsmannen, då han red bredvid hr dAumont eller när han i Jonas spelhus samtalade med den sköna Catherine och sina talrika vänner, skulle säkerligen icke nu kännt igen honom, så förändradt var uttrycket i hans ansigte. Hans upprörda och bleka anletsdrag, hans molnhöljda panna, hans rynkade ögonbryn och hårdt hopbitna läppar hade låtit detta manligt sköna ansigte, hvars uttryck annars var så stolt och bekymmerlöst, undergå en plötslig förändring. Oroad af dessa tecken till någon förfärlig smärta, som hennes älskare led, hade Diana sprungit upp och fattat hans arm.