Göteborgsposten – 31 juli 1860, sida 1

hvilka vi lemnade såsom stumma och uppmärksamma åskådare af dessa olika scener. Alltifrån grefvens ankomst hade mannen i mörka drägten ej ett ögonblick lemnat denne ur sigte och den blick, hvarmed han betraktade honom, glänste på ett sällsamt sätt. Då han såg den unge grefven närma sig, grep han Hector i armen och drog honom häftigt tillbaka, liksom om han velat undvika ett möte. Men det var för sent: grefven hade blifvit varse de två männen. Han höll plötsligt in sin häst, förde handen till hattbrättet. och helsade djupt på den okände i mörka drägten. — Hvad! sade han med sin lenaste stämma, van Helmont, ni undviker mig? — Alldeles icke, hr grefve, svarade den, på hvilken Bernac nyss helsat. Jag tog ett par steg tillbaka, för att låta er passera. — Vore det icke snarare min skyldighet att afstå platsen åt er, min olycklige salig fars äldste vän? Men det förvånar mig, att finna er på Saint-Germains marknadsplats, ni den lärdaste af våra lärda, den allvarligaste af våra vetenskapsmän. — Jag är sjelf ännu mera förvånad deröfver.