Göteborgsposten – 28 juli 1860, sida 1

störtning. Denna sköna ö har en bagno hvari Ferdinand II höll politiska fångar in spärrade bland galerslafvar och lät en del a dem plikta för deras kamp mot det odräglig: tyranniet genom att befalla att de skulle sam mankedjas parvis med de mest förhärdade brottslingar och mördare. Det var på Pro cida som ett olyckligt myteriförsök gjorde: af statsfångarne och drog ett exempellös elände öfver dem. Ferdinand II sände sol dater och lät kasta granater midt bland fån. garne, så att femtiosju af dessa dödades och söndersplittrades. Deribland voro flera sjuka som krossades i sina sängar af granaterna utan att ha tagit någon deli upprorsförsöket Liknande scener skola nyligen ha förekommit, i det att en obetydlig ohörsamhet bestraffats genom fångarnes nedsablande. Den kost, som af den nuvarande regeringen bestås fångarne, är lika usel, som den de fingo hålla till godo med på Ferdinands tid. Man tänke sig blott, hvilket lif dessa tyranniets olyckliga offer föra i de ofta djupt nere i jorden belägna, aldrig rengjorda hålor, hvari de hållas inspärrade. Ett af de ohyggligaste fängelserna är beläget på den förtjusande ön Ischia. Der satt baron Porcari, som var anklagad för att ha deltagit i upproret i Calabrien. Detta fängelse är underjordiskt och ligger tjugofyra fot under hafsytan. Här satt Porcari i en alldeles mörk håla, som han hvarken natt eller dag fick lemna, alldeles ensam, utan att få mottaga någon väns besök. Endast hans hustru tilläts det att hvar fjortonde dag komma in till honom i hans rysliga fängelse. Nyligen har en arftagare till hans qval inqvarterats i denna håla. Det är en sergeantmajor, som antingen varit en alltför ifrig anhängare af konungen, eller ock ett alltför oförsigtigt redskap åt enkedrottningen och kamarillan, och som sökt bearbeta armeen i någon af dessa begge riktningar. Att hans brottslighet icke kan bevisas är säkert, ty hvarje fånge, som hittills suttit i dessa fängelser, har antingen varit helt och hållet oskyldig, eller åtminstone har anklagelsen mot honom varit dunkel och otillräcklig att fälla. Men hvar och en, som sitter i de neapolitanska fängelserna, upphör snart att tro på sin egen oskuld eller att bemöda sig om att få den erkänd. Redan fångdrägten, som han klädes när han inkommit i fängelset, betecknar honom, i trots af all hans oskuld, såsom en fördömd, hvilken blifvit utstött ur samhälet, och som, när han bestört betraktar sig sjelf, näppeligen kan anse det möjligt att han skulle kunna återvända till lifvet och de sina, y man har utstyrt honom i en verkligen diavolisk kostym; man har gifvit honom en tröja ut groft rödt kläde, ett par röda, med breda varta ränder genomväfda byxor och en röd nössa af ovanligt spetsig form. Byxorna äro iopknäppta ända ned till fötterna, på det att le må kunna afklädas om natten, utan att de astsittande kedjorna behöfva lossas. Den sinjesstämning, hvari denna drägt försätter fån