Göteborgsposten – 21 juli 1860, sida 3

I stället för att gifva sitt folk garantier, före Jdrager han, att sjelf försäkra sig om dylik mot folket. Han är den som ger exempe på vantro — ett dåligt sätt att ingifva för troende. Den armå han håller, skrämmer na tionen. De 3,000 man starka Bayrarne I Portici uppfylla med bekymmer den fredlig befolkningen på detta förlustelseställe. De är försedda med verktyg att spränga portar oc dörrar, och de hota öppet husen. Deras of ficerare kunna ej längre hålla dem i tygeln för några dagar sedan ville de marchera mo Neapel, och man försäkrar mig, att en starl truppkorps, som var försedd med kanoner måste skickas emot dem. Man skall, för at bli dem qvitt, tvingas att upplösa genera Menziantes kolonn. Konungen har åtminsto ne lofvat det; men han tager alltid sina löt ten tillbaka. Härmed menar jag ej att den reaktionä ra rörelsen börjat. Långt derifrån! men mai mottager de kongl. koncessionerna med köld emedan man vet, att de med största svårig het afpressas konungen. Man lyckades sålun da först efter en hårdnackad kamp, efter mån ga föreställningar och böner, ja tillochmer hotelser, erhålla hans samtycke till national gardet, hvilket dock nu slutligen genom et kongl. dekret tillforsäkrats folket. Ministeörei begärde 800 man för hvarje qvarter; konun gen ville endast gå in på 200; utgången ble den, att man gick en medelväg och blet en se om 500 för hvarje qvarter i staden Nea pel, eller inalles 6,000 man. Nationalgarde skall bildas af folk mellan 30 och 55 år. Der ifrån uteslutna äro (förutom prester, soldater öfverhetspersoner 0. s. v.) tjenstefolk, perso ner, som varit straffade för stöld, bedrägeri bedräglig konkurs, falskt vittnesbörd, derjem te lösdrifvare och läkare. Så ljöd åtminstont den populära upplaga af dekretet, som såldes på gatorna. Läkarne befunno sig här just: ett vackert sällskap ; men det var, Gud vare lof, endast ett tryckfel. Man hade satt medic i stället för mendici, läkare i stället för tigga re. — Fakulteten är således ej utesluten. Det som hittills varit det säkraste, bästa och som blifvit trognuast uppfyldt af allt hvad konungen lofvat, är amnestidekretet af den 30 Juni. Det utsträcker sig till alla dem hvilkas sak ännu är anhängiggjord vid domstol, till alla domfällda, tillochmed till dem, hvilkas straff förmildrats till landsflykt, ja till de contumaciter dömda, kort sagdt till alla utan undantag. Detta tar sig mycket vackert ut —på papperet. Men låt oss betrakta fakta; de se mindre lockande ut. Tven:ne officerare, som deltogo i det kalabresiska upproret, blefvo gripna på sin flykt, tilltalade, försvarade af Carlo Poerio, dömda till döden, men benådade af Ferdinand, som förmildrade dödsstraffet till fängelse för lifstiden, och efter tio års fångenskap blefvo de inbefattade i den nådeakt, konungen utfärdade under sina sista lefnadsdagar, och deras fängelse förvandlades till landsflykt. Men efter Ferdinands död ansåg hans efterträdare sig ej böra låta de tvenne officerarne undslippa; de blefva qvarhållna i Gaöta och måste bli der ända till i Tisdags. Dekreterna af 25:te och 30:de Juni återgåtvo dem sin fulla frihet; men konungen ville icke släppa der. Etter långa förhandlingar beslöts då, att Ferdinands dekret skulle verkställas, det vill säga, att de skulle jagas ut ur landet. Ett sällsamt sätt att amnestera folk! De protesterade, men förgäfves. De skulle resa. Man tänkte först, att låta ett segelfartyg afhemta dem i Gaöta; men man kom på andra tankar: Miseno, en kongl. ångare, förde dem tillbaka till Neapels hamn, der många besökte dem och visade dem varmt deltagande, och hvarifrån de skulle afgå med paqueten till Marseille. Men amiralitetet ändrade äsigt. Rådet beslöt, att de skulle vänta på paqneten i Procida och der i all hemlighet inskeppas på densamma. Miseno lättade derpå ankar och afgick iriktningen mot Procida. Man skyndade att underrätta den kejserliga franska postdirektionen om förhållandet; men direktionen svarade sig ej vara bemyndigad att Ita hamta navsAPRAPAPA fl Pun AsdA ML