Göteborgsposten – 21 juli 1860, sida 1

na språkordning — långt ifrån att, såsom nå gon påstått, tvinga folk lära sig ett språk som det redan börjat förakta, — är fotac på sann aktning för de olika nationaliteterna äfven den som visat sig upprorisk och agite. Jrande. Så t. ex. förordnades i denna språkförfattning, att i de distrikter, der invånarnes nationalitet är blandad, har jemte tyskan, som förut var det ensamma maktspråket, äfven, för att vindicera danskarne dem tillkommande rätt i jembredd med tyskarne, äfven danskan blitvit införd i kyrka och skola; men dock så, att i kyrkorna omvexlas med dansk och tysk gudstjenst; kyrkliga handlingar, såsom dop, nattvardsgång ech vigsel, förrättas på det språk som kontrahenterna sjelfva utvälja; i skolorna måste barnen, på samma gång de äfven, såsom hittills, undervisas i tyska, lära hufvudgrunderna i det språk, som är deras modersmål (månne vi sjelfve, som ej undertryckt någon nationalitets rätt, icke i Finland, Estland, tyska östersjöstäderna, ja, i Skåne gått tillväga på samma sätt, till och med varit mindre eftergifvande?). Vid rättsförhandlingar och i administrativa angelägenheter begagnas i Slesvig det språk, hvari det första aktstycket är affattadt. Alla lagar och författningar utfärdas för Slesvig på båda språken. I ständerförsamlingen begagna medlemmarne efter eget val tyska eller danska, och likberättigandet är här så vidsträckt, att presidenten, kommissarien och dennes Tilforordnede förordnats upprepa hvarje tyskt yttrande på danska och hvarje danskt yttrande på tyska. Det har icke händt, säger en broschyrförf., att danska medlemmar låtsat sig ej förstå sina tyska kolleger, då det återigen icke är sällsynt, att de tyska medlemmarne ge sig mine af att ej förstå danska. År detta att vilja tvinga ett folk hylla sig till ett visst språk? År det icke tvärtom just att gå tillväga med största försigtighet, då man vill hindra det främmande språkets vidare utbredning? Danska regeringen har ju genom denna sin moderation och detta genomförande af nationaliteternas lika berättigande visat sig likaväl som någon annan veta, att ingenting är farligare, än att vilja påtvinga menigheter ett nytt språk (n. b. här borde det i stället heta: att vilja påminna menigheter om deras gamla modersmål). Vår ärade kollega här på platsen, hvars tysktsinnade och antiskandinaviska åsigter samt påståenden vi söka att med dessa artiklar gen-l. Irifva, för att vindicera Danmark den plats som. let med rätta tillkommer i vår aktning och vän-. skap, har yttrat vidare: Hvadan allt detta. oråk, allt detta tvång (!)? Hade ej den enkla och rätta och derföre äfven statskloka åtgärlen varit, att låta församlingarne sjelfve afsöra hvilken prest eller skollärare de önskale? Hade der då uppstått en minoritet af den ;etydenhet, att dess önskningar bort vinna fseende, så hade ju genom statens mellanomst, en särskild prest eller lärare kunnat ör densamma anställas. Detta låter liberalt, nen är motsatsen. Låt oss t. ex. antaga en MD YA mm kim mu? VV TF