Göteborgsposten – 18 juli 1860, sida 2

uppnådde första salen, der ett starkt buller rådde, förorsakadt af tärningarnes rullande på träskifvan, af klangen från guldoch silfvermynten, af spelarnes rop, af förbannelserna och glädjeutbrotten, af tvisterna på ena sidan och gapskratten på den andra. Adelsmän i robe och värja, grandseigneurer och penningkarlar, studenter och skrifvare, borgare och tjenstemän, bokhållare och köpmän, hofvet, staden, palatset, provinsen och folket trängdes der med hvarandra, utan att bry sig om skiljnaderna i rang eller börd, och erbjödo det sällsamma skådespelet af en förening mellan alla samhällsklasser på en tid, då hvar och en sådan var skild från de andra genom en nästan oöfverstiglig mur. Leibnitz har sagt: Menniskorna ha aldrig visat så mycken klyftighet som i uppfinnandet af spel. En filosof skulle kunna tillägga, att spelet är den enda och verkliga nivå för jemnlikheten, och att framför ett bord, der slumpen råder såsom en gudomlig makt, denna orimliga utopi, hvilken så många stora andar ha drömt om, blifver en ovedersäglig verklighet. Hvem är väl den spelare, som tänker på sin grannes förhållanden eller rang? (Forts).