Göteborgsposten – 17 juli 1860, sida 1

samt Ordens och Gillens samqväm (deri dylika lejon obekanta med sällskapet stuckit in laget), då det vanligen efter anlagd plan förts charivari under konserten och herrarne uppfört allehanda pöbelfarcer, som paraply(ers uppspännande, ac kompagneradt med käppar ä glas, fört fräckt och i unga damers grannskap tvetydigt språk, en mängd andra upptåg att förtiga. Ett särdeles urartande hade dessa bragder nått å de Lumbyeska konserterne i Djurgårds Tivoli konsertsal, och vanligen sågos familjer 1 harm lemna konserten redan efter 1:sta afdelningen. Indignationen var allmän, men ingen hade nog ruter att gifva första signalen till den lindrigast förtjenta å la porte. Hvar skulle väl fördragsamheten finna maken till tolerans som då unga gardeslöjtnanter ena dagen packa på ledamöter af borgerskapet, och dagen derpå gå med fräck panna och full uniform på samma borgerskaps festbal för att svänga om med deras doutwrar. Skulle väl hela vintrens idrotter kanske undgått vederbörande Regements-Chefers uppmärksamhet — den allmänna uppmärksamheten har dock i friskt minne det ena som det andra. Jemför man samtidigt det gentlemannalika uppförande militären vid Göteborgs garnison, som en skärande kontrast till Stockholmsuppträdena, alltid visat, har detta äfven icke så ringa grund i den sjelfständighet, hvarmed Göteborgaren städse gör sig en heder af sitt borgerliga stånd och hvarken fjeskar efter grefliga eller baronliga mågar och anser en societet fullt ut lika lysande utan galoner och uniformer. Bror har fått sig en grefve till måg, gratulerar (sade en vän till grossh. A.i Stockholm) jag har bara fått mig en baron, och den kostar mig redan artigt nog. Grefven kostade också A. contantibus in manibus trehundradefemtio tusen B:co — hvarvid han skrattande tillade för det priset fick jag rosa Amors marknad; — I-n så hög kurs! I början på 1790 talet gafs å Göteborgs Teater komedien Charlatanerne, deri en mycket populär visa förekom, så lydande: Den tappre krigarn, nöjets vän, Gar styf i ledet som i friden, Men Gud vet hvar historien Far rätt på hans bedrift i striden. Detta uppbragte officerarne vid Stedingska regementet till den grad, att de mangrannt samlade vid påföljande representation, då kupletten intonerades, sökte hyssjande och hvisslande hindra den. Men de civila, understodda aft folket, fordrade dess gifvande, och den gick under fortsatt tjut och hån. Vid spektaklets slut anföllo officerarne flera af Borgerskapets fruntimmer, och insulterade familjerna med skymford. Påföljande dag gick en deputation af borgare med Wenngren i spetsen upp till placemajoren Adlerstein, och fordrade sakens inrapporterande till Stockholm. Detta skedde, och på hertig Carls befallning måste de värst komprometterade, hvaribland en Blomstedt, genast taga atsked.