Göteborgsposten – 17 juli 1860, sida 1

bladsbyrån); han trodde visiten gällde honom och ropade till kusken: upp till Finska bug: ten med madamerna ! Att Djurgårdsuppträdet endast bör be: traktas som finale i det ötfversittare-drama dessa salongshjeltar en längre tid exeqverat synes redan tull en del af stämningsmemori alet, men är i än friskare minne hos de flesta Stockholmare, som följa med dagens händelser. På s. k. Camelia-baler hos Pere de la Croix bruka adelsjunkrar och lådjunkrar vanligen spela Guelter och Gibelliner. Dessa, ätven kallade Kamel-baler (af Chameau) kalla det senare Kanel-baler. Adelsjunkrarne, sökande gräl, bruka då artigt och kruserligt närma sig en stadig och fast man, som i sitt anletes svett roar sig för sina pengar, och klappa mannen å magen. Förlåt min bäste herre, säger löjtnanten, ,,herrn är visst hokare, herrn ser så förb. flottsvålig ut? ,IHö-ö-öök-are, sa ni, klatsch, som faller alldeles in i champagne-galoppens tempo. En paus. De slåss. Polis. Förklaring. Misstag. Champagne. — En annan närmar sig en ung man, som ser olyckligt kär ut, och fattar utan krus hans moitic, som ger sig lika lätt, som Palermo åt friskarorna. , Flithiot, vänta mig här. Heter Pepparstruten Flithiof, min nådiga, så heter jag! Inga strutar för er! — fnurrade den förolämpade sköna, och lemnar honom tvärt — åt h.-sacer.-pugga! grinar det eleganta lejonet, men nu rycker fästmannen upp med sin sqvadre af handfasta yrkesbröder, hvaribland tvenne verkliga Benicia Boys till Guldslagaregesäller. Påpackning och paus, sorl och tjut. Sabiner-evolutioner. Å dö Kånång och ättika samt konstaplar. Pappa de la Öroix förklarar man på sin ehre att det schall plåses af, men en tonjour fabrikör kommenderar halt, sexa och seltservatten. De la Croix lugnas. Visst är tocke här kuckel, infaller den trefliga fabrikörn, förb. svinöst, ska ja säja -— men så ska en veta att nobläsen har ju en sådan skrälldus af bara fåäaktigheter, ja go Herrar, en helan jurrgål i sina skyltar, så hvem kan undra på att di ä en smula kessiga å!sej? Talade af erfarenhet. Hade före sista riksdagens öppnande fört sin maka till beseende af riddarhusets nyreparerade sal, under en för den äktenskapliga sällheten intressant period. Tänkte kunde bli något gentilt. Hustrun födde 3 månader derefter tvillingar, hvaraf den ena hade ögon af en vipa och pojken af en varglo; flickan hade hår af en smålandsräf och battingen nätvar af en björnklo — men hvad hade fruntimret på läktaren att göra? Talade under sexan med löjtnanterne om sin egen caput, hvilken med berömmelse, inför professor Schröder i Upsala, bestått en disputation om Anors upprinnelse från ånus under ett vexlande ingalunda, alldeles. Professorn ansåg en mellanväg höra antagas, en skjuts-miljö, deri hofsamheten låg. Fick tio bröder. Skämt åsido. Ofvanstående hör dock till de mera extra undantag, som ej i så hög grad kunnat väcka förargelse, som de å mera offentliga tillställningar som konsert-reunioner,