Göteborgsposten – 16 juli 1860, sida 1

mycket, men aldrig sin like. Benen, omhöljda af zuavaktiga permissioner, uttrycka djerthet och ett visst gå på, och man tycker sig se ätt den på dem uppburne nödvändigt måste fram i verlden. Halsduken och sommarkäppen, båda af smalaste art, den förre egentligen ett litet band, den senare ett rö för vinden, visa ingenting, om ej att man i allmänhet har ett afgjordt sinne for det lätta. Hela kavaljeren i sitt yttre företer en omisskännelig likhet med en , djurgårdshjelte och hans inre kallas verld, men denna verld är oftast ett föga odladt land. Emellertid litet filosofi, som jag gjorde häromdagen då jag satt och såg på sparfvarne och andra små foglar, som åto af de smulor man kastade ut åt dem i Strömparterren. Hanen var så morsk och dugtig och ganska närgången för att icke såga påflugen, under det honan mera blyg och tillbakadragen trippade efter och knappt vågade taga ett korn, förr än hennes herre och man låtit förstå att det låg för hennes räkning. Hos foglarne finns bestämdt ingen mamsell Garibaldi, som törs tala om ,inga herrar, inga herrar, och emancipationens id6 har aldrig uppstått i någon hönshjerna. Men ett annat, som jag just ville komma till, är, att tvärtemot menskliga förhållanden hanarnes toilett är så utstyrd och till och med grann, då honorna deremot utmärka sig för frånvaron af all lyx i fjädrar och äro så enkla som möjligt. Se t. ex. påfoglarne. Det är han som bär en klädning af det präktigaste slag och det rikaste omfång, han har bjäfs på sig från kammen ända så långt bort som möjligt, men hon nöjer sig med den enklaste hvardagsrock och låter honom sköta ståten och tillgjordheten. Att hon är kär i honom, som är så vacker, kan ingen undra öfver, men att han älskar henne — det är mer än menskligt. Se nu, om ni behagar, hur det är, och att vår tids damer äro påfogelhanarne och herrarne honorna. Damerna böra icke misstycka liknelsen, ty den är ganska vacker och haltar icke mycket. Nu till torget igen. Här kommer just en typ, ett i allo betraktansvärdt fruntimmer och, till att börja beskrifningen, med en så pass junonisk gestalt, som det är möjligt i den icke mer klassiska tiden. (I parentes: Juno och påfogeln höra ju ihop? Godt). Ötverstens hatt, prydd med allehanda dock icke brokiga fjädrar, icke döljande det magnifika håret, konstnärligt utlagdt i diverse vridningar och klyfverier öfver en understucken tagelkrinolin. — Det finnes sådana för cheveluren också. --Pannan är naturligtvis en lilja, munnen två rosor, tänderna en samling af möjligen äkta perlor o. s. v. Näsans grecism är litet försvenskad, men det himmelsblåa ögat skulle vara riktigt svenskt, om det icke, såsom det tycks, vore kufvadt vt en annan makt — sig sjelf. Växten höles antingen af en beduinkappa, som lemnar sodt rum åt vackra aningar, eller af en åtsittande lång sidenkofta, som visar i all sin täflare. Blicken säger ungefär att egaren väl sett