Göteborgsposten – 13 juli 1860, sida 1

samt med skymford öfverhöljt de unga männen, hvilka naturligtvis ej kunde hugga in eller försvara sig. HSlutligen efter långt oväsende kommo ätta dragoner, hvilka af pöbeln med jubel helsades såsom Reyglars, reguliert krigsfolk, och så påfallande respekterades att dessa uträttade hvad hvarken friskarorna eller polisen förmått och skingrade packet. Tidningarne förtiga orsakerna till detta och liknande, flera gånger sedermera upprepade, uppträden. Emellertid är förhållandet att militäraristokratien söker att göra friskarorna löjliga och bringa dem i strid och konflikt med pöbeln. Och skulle man, såsom denna aristokrati hoppas och genom utdelande af penningar söker åstadkomma, en gång kunna förmå de frivilliga att försvara sig, att såra eller rent af nedskjuta någon af den hånande pöbeln, då skall ett allmänt rop på afväpning höjas. -Bort med dessa friskaror, hvilka blott göra intrång på den egentliga militärens ära och äro farligare för medborgarne än en yttre fiende! Detta junkerpartiets spel är dock farligt och man kan hoppas att det skall förloras. Hittills hafva Englands friskaror varit en herrlig, frisk, patriotisk företeelse, en skapelse af fria ynglingar och män, ett underbart folkets verk. Att enskilda medlemmar af desamma på baler och parader, vid val och stridigheter om officersplatser, i sällskaper eller offentliga samlingar göra sig löjliga eller föraktliga kan ingalunda bringa korpserna i vanrykte. Sakens väsende och kärna ligger deruti, att blott ur folkets fria hänförelse uppstått en försvarsmakt af minst 120,000 man, hvilken genom sin patriotism ersätter hvad som fattas den i exerciskonsten.