Göteborgsposten – 13 juli 1860, sida 1

ingen löjtnant, major eller general någonsin tänker på att begagna dem utom tjeusten. Intill de senare tiderna voro derföre uniformer en ovanlighet inom England, och detta land utgjorde härutinnan, liksom i så många andra fall, en angenäm kontrast mot kontinentens länder. Emellertid hafva de nu åter blifvit mycket allmänna derstådes, men man försonar sig lätt med dem, då man besinnar för hvilket ändamål de bäras, och detta så mycket lättare, som de ingalunda tyckas vara anlagda på det vanliga militärprålet. Redan länge hade Englands folk känt måhända grundade farhågor för den man, som nu tagit Europas öden om hand. Albion hade en armå, som var helt och hållet otillräcklig mot den sluge och konseqvente kejsar Napoleons makt, och engelska folket kände detta så djupt, att en ofantlig folkbeväpning, liksom genom ett underverk, inom detsamma organiserades. Den allmänna osäkerheten, misstroendet mot regeringens kratt och goda vilja, uppdagandet at amiralitetets svaghet och bedrägerier, hvilket år ut och år in låtit betala sig millioner för en kanaltiotta och likväl blott kan uppvisa några få skepp itjenstbart skick, de olycksbådande ryktena från den allierades läger på andra sidan kanalen — allt detta framkallade panisk skräck inom England, men äfven allmän beväpning. Liksom ur jorden uppstodo frivilliga härar. De privilegierade klasserna, som delade de öfrigas fruktan för följderna af Palmerstons politik, hade den klokheten att icke blott söka hindra denna allmänna folkbeväpning — hvilken man inom despotiska militärstater innerligt hatar och förföljer, eller åtminstone djupt föraktar — utan uppmuntrade den tvärtom, sökte vinna den för sig och befordrade den på ett högst verksamt sätt genom att förskaffa den förträffliga vapen. Följden häraf har blifvit att man nu inom RKifle-Corpserna fått ett konservativt patriotiskt element; och England, lemnadt i sticket af soldater och sjömakt, koncentrerar nu sitt förtroende kring dessa, liksom af intet skapade friskaror. Den egentliga militäraristokratien med sir Robert Peel i spetsen hånar visserligen efter bästa förmåga dessa soldatlekar; men i spetsen för desamma stå dock nationens förnämsta män. Tillochmed Palmerston är en medlem af denna association, och hertigen af Cambridge, chefen för hela engelska hären, fungerar som öfverste för City-Rifle-Brigade. Denna brigad, ungefär 1,200 man stark och bestående af ynglingar och män från City, liksom af unga köpmän af alla nationer, hade i Maj månad en revy och parad för sin stlåtlige öfverste, och detta på den stora platsen framför hästgardet i St. James-Park, den egentliga brännpunkten för Englands militäraristokrati och dess nobla passioner. Denna djerfhet hade förmodligen synts hästgardets herrar alltför stor. Engelska tidningar omtala huru pöbeln församlats till ett antal af öfver 20,000 personer och timtals på det råaste och brutalaste sätt knuffat och stött VIPERS RER RRD NNE VA DS SANS SSB SEEDS ST SR SE