Göteborgsposten – 9 juli 1860, sida 1

——— —— jeralitet hos vederbörande att icke förneka le anklagade sådant, tvärtemot bruket i brottväl och då isynnerhet ett sådant icke kan inses för dessa anklagade behöfligt. Herr Wendtland påpekade också detsamma i et al, som han till slutet höll och hvari han lessutom antydde, att han icke åtagit sig sin mfvudmans sak för egen vinnings skull, utan: lerför att han ansåg det vara hvarje medbor-: I afseende på biträde så var det en li-Ji i t Jj vares pligt att vid ett mål såsom detta, der agen icke räckte synnerligen längt, i rättvisans och faderneslandets namn itfra mot de brottsliga. Detta lära också de flesta finna rätt, likasom de äfven böra finna det ganska modigt af herr Wentland, att våga vara riktigt uppriktig och rättfram rättvis mot dessa herrar lojtuanter, hvilka, om ej deras enskilda hotelser af stryk skulle hafva något att betyda, likväl med alla utgreningarne från sina slägtträd kunna vara i tillfälle att för framtiden qvarhäålla i skuggan den, som motsatt sig deras egna intressen, på samma sätt som de också kunna vara i tillfälle att nådigt ihågkomma den som visat sig artig och förekommande. Ty märk, käre läsare, så går det obestridligen till än i dag, att den som är beskedlig och om möjligt eftergifvande mot dem hvilka äro något förmer till rang, namn eller rikedom, honom går det väl i handom, men den som vågar frivt uttala och kämpa for sin öfvertygelse, den må vara så sann som helst, han kan möjligen segra i det lilla, men han förlorar vanligen krediten i det stora hela. Att svarandenas vittnen icke blefvo hörda särskildt hvart för sig utan i hvarandras närvaro samt fingo vara tillstädes vid målsegandenas berättelser, tyckes icke särdeles juridiskt, helst man kommit under fund med att vittnena forut haft olika uppgifter och då det föröfrigt varit ett rykte i gång om falska vittnen, ett ryckte som höll på att få en sorglig bekrätielse, hade icke en af svarandena atbrutit och förklarat det han icke vidare ville hafva sådana vittnen hörda. Ålven syntes det ojuridiskt att löjtnant Lagerheim fick uppträda som vittne, dä han sjeit bekännt att det var han, som höll hästarne till den droska, deri våldet utöfvades mot Wibell, hvilken bekännelse ju tydligen borde hafva anvisat honom plats såsom part i målet. Lojtnant Lagerheims motiv var visserigen att rädda löjtuant Levins nedre extremiteter från ötverkörning, efter hvad han påstod, men det kan ju vara en benig fråga hurnvida icke menniskokärleken varit större, om han låtit Levins ben stå sitt kast och i stället hindrat slagen mot Wibells hufvud. Föröfrigt, till att oka besynnerligheten i Lagerheims upptrådande, tog ett annat vittne på sin ed att det var en Meklenburg som höll i hästarne. Större eller mindre brottslingar bruka vanligen inför domstolen ursäkta sina brott, förmenande sig vara otillräkneliga för dem, då de handlat i ett öfverlastadt tillstånd och varit så fulla att de icke visste hvad de gjorde, när de stulo, rånade eller mördade. NaIturligtvis kunde man icke vänta att löjtnanter skulle ,fläcka sin uniform genom ett så dant erkännande. Men det kunde verkligen lgöra saken en liten smula mindre mörk, om man visste att dådet blifvit begånget unde