Göteborgsposten – 7 juli 1860, sida 1

EEE — — Är en jordmån. XKalken blir neml. med vatten en förstörare at jordytans hårdhet. Om man t. ex. bringar kalk i beröring med glas, så upplöses detsamma: kolsyran rycker till sig doss alkali; på samma sätt verkar kalken på fältspat, glimmer etc, hvilka innehålla mycket alkali. Kalkeus nytta för jordbruket är således hufvudsakligen mekanisk, i det han fördelar de fasta beståndsdelarne och uppluckrar jorden. Men kalken verkar äfven direkt gödande; ty på samma gång berg och jordarterna sönderdelas, lösgöres fostorsyra, som direkt gagnar växtligheten. Så understödjer kalken denna på sandig jord, men på humus rik, på verklig mylla, måste den ovukorligt verka skadligt. Man må blott observera brånd kalks verkan på hampa och linne: våfnaden blir skör, så att den kan söndersmulas; på samma sätt verkar den på alla i jorden befintliga vextamnen; åstadkommer i forening met kolsyra en upplösning, ej olik processen i en eldstad. För lerjorden är kalken nyttigast. Då den alitid verkar på bekostnad af de näringsämnen, hvilka samlat sig, och lera samt mullblandad lera ha en stor kapitaltillgång af goduingsamnen, så är den hår just på sin plats, der den ej kan förtära allt detta, men istället rikta jorden med åmnen, som ej tunnits förut. Jemte denna kemiska verkan bör man lägga maårke till kalkens fysiska, isynnerhet på styf lera: genom kalkgodmng bildas här ett slags mergel, som vituar och således uppluckrar den styfva jorden. Mergel är antingen en blandning at kalk med styfvare lera (lermergel), eller sand (sandmergul), eller tull större delen kalk (snackme:gei). Den kolsyrade kalken löses i vatten och detta ar orsaken tll dess förmåga att verka; en kalksten deremot, som ligger ijorden, gagnar ej mera än hvilken annan sten som helst. Delta kan man låtwt erfara af trakten kring Faiköping och Sala. 1 lermergeln är det ej kalkens mängd som utgör dess godhet, utan den verkan den långsamt utötfvar på leran. Lermergeln är ett slags naturligt kompost, hvars varde beräknas efter qvantiteten at lösngt alkall. Af en naturlig instinkt vet tegel skugaren hvar lermergeln vidtager under leran;. han kan ej skuja det på färgen, men han vet ändock att den ej duger till tegel, ty den gitver det en större smaltbarhet. Piplera och vlälera äro i okuttiveradt tillstånd nära nog de obördigaste af alla jordarter. Om pipleran blandas med annan jordmån, minskar den dennas truktbarhet, i det hon suger till sig de lösliga näringsämnena och gör dem olösliga, ungeiär såsom ett affärgande medel absorberar fargerna. Då blålera sprides ut ofver åkern verkar den nästan som svafvelsyra. Tal. ansåg att piplera antingen enbart eller i öfvervägande blandning ofta af bristande. kunskap blifvit använd till gödning istället för mergel, och ansåg detta häfva vållat misstroende till mergeln. Att denna mindre användes, har dessutom sin grund i den långsamhet, hvarmed den verkar. Då man vill påskynda sin spannålsproduktion, vill man ock hafva mera direkt och skyndsamt verkande förbättringsmelel. För spanmålsproduktionen är dessutom nergel ej så passande som för gräs och klöfver; bästa gagnet gör den dock på mossjord. Pal. kände i detta fall intet bättre godmngs