Göteborgsposten – 2 juli 1860, sida 1

fjor hade uppfört mellan denna grift och den gustavianska. Då fastnade min forskning plötsligen vid ett par fönster i det sistnämnda koret, som äro båda igenmurade och betäckta med brader. Etter mycken fundering kunde jag icke finna någon annan anledning till detta trimureri, än att vederbörande möjligen vilja envisas uti att icke helt och hållet låta sina murar ramla för opinionens pipor. Fåvitska arkitekter! det behöfs icke lurar och trumpeter att komma sådana muraremissbruk att falla i stoftet, det behöfs blott att man pekar på dem. Ifrigt önskande att det måtte komma någon, som i detta afseende har en starkare pekfinger än jag, fann jag emellertid häraf den sens moralen, att vid allt byggnadsverk här i hufvudstaden, är det någonting — hvad skall jag våga säga? — uppåt väggarne, ett uttryck, som tillätventyrs kan lämpas till arkitekturens fördel, men som dock tillika förklarar min och mångas mening. Slutligen ännu litet snack om löjtnanterna. I denna vecka skola de ytterligare ställas inför Pontius Pilatus och härads shöldingen i Danderyd, en sak som de synas taga lika lätt som en likör och hvarofver de icke det minsta bekymra sig, att döma efter deras glada miner, deras ogenerade gång och mera sådant. Nå, teg gheten är visst icke deras egenskap och kanske icke heller blygsamheten. Det är derföre helt naturligt, att dandyn med det svärrade skägget uppträder i splitter nya, förvånande pariserkläder. och kuskar af med sitt spann af små ölänningar genom staden och kring Djurgården, alldeles förbi platsen, der slaget stod. Det säges att en riksdagsman, med anledning af det sista uppträdet och det dåliga exempel som gardeslojtnanterna flera gånger hafva lemnat, vill upptaga det gamla förslaget om gardesregementenas indragning och om garnisonstjenstens bestridande af turvis här förlagda indelta regementen. Att detta vore bäst, då man fäster afseende på andra gardet, tycker säkerligen mången, men det är att beklaga om indragningen alven skulle drabba första gardet samt lifgardet till häst, der officerarne likasom vid Svea artilleri städse utmärkt sig för en god anda och aldrig låtit sig komma några uppträden till last. Det är blott det s. k. borgaregardets officerare som i allmänhet äro ryktbara för ett öfversitteri och en äfventyrarelusta, den der ofta kommer hufvadstadens invånare att blifva förargade, och som nu, det hoppas man, bör till det allmännas tillfredsställande, lemna åtminstone några offer. Vi få se. Midsommardagen var vacker, staden nästan tom på folk; förmodligen hade man roligt på landet. B. P.