Göteborgsposten – 2 juli 1860, sida 1

hof med hofmästare och kanske hofmästarinnor, lyckliga patroner! Huru många storre furstar sitta icke på sina troner som på nålar och bära oroligt klappande hjertan under hermelinen, under det J äten fasaner och dricken champagne med Konungarne, ären glada och öppenhjertiga och alldeles lugna i tracken. Hvem ville icke hellre i dessa tider vara en liten Kung de facto vid stranden at Öresund än en stor till namnet vid Rhenen eller Neapels vik? Men, för roskull, förflyttom oss från Ljungby till Mosebacke. Der är också ett lustläger. Man roar sig der visserligen icke så kungligt, men borgerligt och ganska bra. Der är ingen krigsteater, men en annan som underhåller med mimiska och plastiska föreställningar under anförande af en genuin romare, som händelsevis fått reda på att det sköna trifs i många former och nu kommit än längre härutinnan samt utsträckttrefnaden vill hvilka former som helst. Så är det stor ascension på lina. En mycket djert herre spatserar högt uppe i luften på ett rep lika tryggt och säkert som en annan syndare går på den breda vagen. Publiken inunder gapar på honom med den största förvåning och månget fruntimmer får ondt i hufvudet vid tanken på ett felsteg och darrar af fruktan att han skall släppa sig. I danspaviljongen kopa sig herrar och damer rättighet att svänga omkring för mycket bättre pris än på stora verldens baler. Hårvid kan observeras att kavaljererne i allmänhet äro mera blyga och beskedliga än societeternas valsöser och att damerna i motsats till det s. k. bättre tolket bära hvarken handskar eller urringade lifärägter. Till midsommarglädjens förökande äro gröna gubbar arrangerade, menniskor som blifvit alldeles besatta med löf från hjessan allt intill till hälen och som uppföra sina lustiga dansar omkring den blomsterklädda stången.