Göteborgsposten – 2 juli 1860, sida 1

mårka, det hr Beskow i sina minnestecknin gar formycket förbiser med skuggorna. Han synes helst vilja doppa penseln i ljusets förgkopp, och har som sin hutvudregel uppstalt de mortuis ml nisi bene. Men oaktadt detta, eller rättare, just tilltolje deraf, ligger det någvnting angenämt, twilldragande uti att låta vanken vandra kring 1 dewa ljusa bildergalleri, der den ser sa mycket stort och skönt, utan att nedslås eller nedtryckas af några skuggdrag. Den snillrike minnestecknaren ej allenast håller sig till den omordade hädangängnes person och skritter, utan vidrör med samina, lavt och dock djuptänkt, det allmän-na hutvudinnehållev al den tänkandets grutva, som dessa senare tllhora. Sålunda yttrar han om parodien, den litteraturgren, till hvilken Stjernstolpe helst höll sig: Parodien anses i allmänhet för den lägsta af alla viterhetens arter, likasvm man vanligen mrymmer ett underorduadt rum åt det komiska snillet,. ehuru det, i sin högsta bemarkelse taget, måhända är sällsyntare än de. episka och dramatiska. Men manne icke uven bannlysning, som så ofta träffat parudien, äger sin grund i en tördom, eller uti inskrävkthet at åsigver och at estetisk känsla? Parodicn, atven den äkta, äger väl aldrig sångmöns rena och ädla anletsdrag, men hon liknar stundom en siren, som, ehuru ull hältten djur, likväl häntör och tängslar. Aristotanes? parodi ötver Sokrates må autoras såsom exempel. Um den store vise kall upphora, aw vara blutt en kall och tom skuggbud, maste vi lägga breuvid Xenophons och Pluwos teckuingar at honom komeurskritvarens försivligande maluivg, hvilken årven värucrades af Sokrates? sistnämude odvunge läjuvge. Det är då först han får nt och rorhguet, vcu vi älska honom ej mindre för det. At gura sig ev lefvande begrepp om en person at dess ärenuune, är omujligt. Man målar ejen tatla med bara ljus. Det Jordiska är litvets skuggsida, och så lange vi se med menskliga ögon, kunna vi ej umbära skuggorna. Uti den sanua parodien, äfven som satiren (Juvenalis, Persms, Kabener m. Hj, liggår vanligen en djup moralisk ovilja tvrborgad. Bellmans likasom Hosarihs tatlor äro parodier ar det torvåuda i verlden. En såvan parodi kämpar i sjeltva verket för det öfversiuliga, tvr en hogre ide, under det den nedsätter och Ulhlutretgör det lvjliga och dåraktiga i lifvet, som vul göra sig till någov bättre, äv det verkligen är. Man skulle kunna likna detta slags poesi vid fogeln Merops, om hvicken det berättas, att den, ehuru med tjertijedrarne uppvända, hkväl flyger mot himlen, Suattesburys yttrande, atv skämtet är det ädlas och annas probirsten, står fast. Det ädla och sanna, om taller tor skämtet, var blott skenbart, icke verkhgt. Satiren är den lansett, med hvilken den, som forstår att umgås dermed, sucker starren på den blinda mångden. Utrymmet hindrar oss tyvärr från att meddela några flera utdrag ur detta intressanta arbete eller vidare detaljera dess rikhaltiga innehåll. I wypografiskt hänseende temnar boken intet ötrigt att önska, så att den kan lampa sig ej alienast för studerkammarens bokskåp, utan äfven för salongens divansbord.