Göteborgsposten – 30 juni 1860, sida 1

Neapels fängelsehålor. Niccola Palermo, ett at de talrika offrei för Ferdinand II:s troloshet och grymhet skildrar i ett nyligen utgifvet arbete den tid han och hans olyckskamrater tillbragt id neapolitanska fängelserna, på följande satt: Själsqvalen, som vi oupphörligt ledo skulle säkerligen ha förkortat våra lif, om iek vårt goda samvete gifvit oss kraft att uthär da dem. Hvad som plågade oss mest va hvarken de tunga kedjorna, vi måste bära, el ler de murar, inom hvilka vi voro spärrade eller de eländiga slafsysslor, vi måste under kasta oss, eller galerslafvens röda drägt elle tanken på de tjugo eller tretio årens fången skap, hvartill vi blifvit dömda. Nej, vid: svårare var det att ständigt vara beroend af en nedrig uslings grymma nycker, att lef va tillsammans med personer, som sökte vår värsta, att tvingas väga hvarje ord och låts: belåtenhet, men allra bittrast var medvetan det af att våra stackars familjer voro förföljda plågade och ruinerade för vår skull. Dess: tankar inträngde allt djupare i våra. hjerta och förvandlade sjelfva brödet vi åto och luften vi andades till gift, så att å ena sidar själslidandena och å andra fuktigheten i de fängelser vi bebodde och de ständiga plågo vi måste utstå småningom försvagade krop pen och förorsakade torfärliga sjukdomar för hvilka flera dukade under, utan att få än nu en gång se en älskad moder, en make eller en dotter. Många af mina olyckskam rater dogo på en säng i fängelsehospitale och sveptes in i ett lakan, för att bäras bor och begrafvas med icke större ceremoni är om de varit hundar. Carlo Poerio var en a dem, som ledo mest af sålunda uppkomna kro: niska lidanden. Fukten i de fängelser har bebudde inträngde likt gift i kroppen och för: orsakade en ständig våldsam hosta, som höll på att döda honom. Ingen dag forflöt då han icke hostade upp ett slags galla, som tycktes vara giftig. Michele Pironti, f. d. parlamentsledamot, en man af sällsynt lärdom och beundransvärdt snille, höll äfven på att dö i fängelset. Vid tretiofem års ålder angreps han af en obotlig sjukdom och blef alldeles förlamad i halfva kroppen. Och hvem tviflar väl på att det var de kedjor, hvari han var smidd, och de plågor, han måst uthärda, som