Göteborgsposten – 29 juni 1860, sida 1

Teater. Nya Teatern. Det heter i den grekisk: sagan om Gracerna, att dessa äro mycke nogräknade i valet af sina gunstlingar. Så dana finnas få, men de som Gracerna en gång hugnat med ett leende, de räkna sjelfva mec Gracerna slägt. Ingen konstutöfning ger så lätt tillfälle åt dess idkare, att förete dett: mjuka behag, som på samma gång sinlig fängslar ögat, smeker skönhetskänslan och framkallar reflexionen, som just dansen. Mu: siken är en känslans konst: på tonernas melodiska vågor gungar man mot drömmarnes land, ömsom glad, ömsom sorgsen, allteftei melodiernas natur. I bildhuggarekonsten äl! reflexionen den öfvervägande, och sjelfva den plastiska formen tjusar mest, då, vid betraktandet af det sköna föremålet, reflexionen alltid är närvarande. I målningen är det färgerna, ljus, skuggor och perspektiv, som fängsla ögat, naturligtvis liksom med ett gazflor omhöljande ideen, hvilken måste finnas i allt skönt. I dansen tjusas ögat af de plastiska ställningarne, de behagfullt gymnastiska sprången och smekes skönhetskänslan af detta något hos antikens Gracer, om hvilka det heter, att deras blickar ofta voro nedslagna, men aldrig höjdes ostraffadt; att de logo, men rodnande; att de talade icke, men dock talade till hjertat. Härunder väckes äfven reflexionen till lif, ty dansen får lika litet som plastiken vara en blott formlära, hon måste äfven vara en synlig karakteristik af själens egenskaper, föreställningar och lidelser, det är: pantomimisk. Bland ofvannämnde Gracernas gunstlingar torde med skäl kunna nämnas m:llerna Price, hvilka i Onsdags gåfvo i förening med hrr Price och Hoppe sin första föreställning härstädes. De bevisade ytterligare med sin dans, att äfven Terpsichores konst är, som all skön konst måste vara, ren. Man har gjort dansen till en framför allt sinlighetens prestinna, der kyskheten och detta skåra väsende, somliga kallar den fjerde bland gracerna, Blygsamheten endast borde vara en blygsamhet a la Pepita. Detta har neddragit dansen och orsakat den ringaktning mången esthetiker egnat henne. Dessbättre se vi i m:llerna Prices dans en motsatt åsigt, en annan princip ligga utpräglad, hvarigenom hon vinner i skönhet och behag. De uttörda numren väckte stormande bifall, en opinionsyttring, hvilken visar huru det sannt konstnärliga alltid vinner sin terräng. Aftonens nöje ökades äfven i hög grad af hr M. Wiehes deklamatoriska föredrag, om hvilka samtliga vi måste upprepa ett hos oss