ige ställen jemväl lösnummer försäljas å 6 öre. — NNIERS BOKTRYCKERI lades Hektor, och dess grimaser framkallade beständigt hertigens ljudliga gapskratt. Han underrättade oss om denne favorits märkvärdiga egenskaper, skildrade några synnerligen kloka spratt, som han spelat, och satte sig derefter ned utan att vidare bekymra sig om oss. Han var en stor och mager man med ovanligt ansigtsuttryck som tycktes ha utbildats i följd af stora själslidanden. Det såg icke ut som om han bekymrade sig om de muratistiska stämplingarne i Neapel, ehuru haus bror var en af Joachim Murats trognaste och tillgifnaste anhängare och familjen Rocco Romana anses nära förbunden med muratisterna. Den gamle herrn bekymrade sig sannolikt i sitt fantastiska emiritage icke om nutidens intressen. Dock tycktes vackra flickor ännu finna nåd för hans ögon, ty ban log flera gånger förstulet mot Giovanna. I sin ungdom skall han ha väckt mycket uppseende såsom Sonderling och ridderlig äfventyrare, och man berättar ännu i dag flera komiska duellhistorier, hvari han spelat en roll. Så hade han en tvist med en fransk öfverste, som skulle slutas genom en duell till häst. ÖOfversten infann sig i rättan tid på mötesplatsen. Rocca Romana, som först sent erinrat sig att stunden var inne, tog skyndsamt en fiaker och anlände i den till motståndarens stora förvåning. Denne erinrade om att duellen skulle utkämpas till häst enligt öfverenskommelse. Rocca Romana ursäktade sig med sitt dåliga minne som åter spelat honom ett spratt, men erbjöd sig att hjelpa saken. Han besinnade sig icke länge utan tog den gamle hästkraken, som var spänd för fiakern och sadlade den sjelf. Derefter svängde han sig upp i sadeln och placerade sig med dragen sabel gent emot sin motståndare. Men Rocco Romana tog sig så komisk ut på den högbenta magra fiakerhästen, att fransmannen bröt ut i ett häftigt skratt och kände sig ur stånd att slåss. Då skrattet blef allt våldsammare och omöjligare att betvinga, ju ondare motståndaren blef, hade öfversten ingen annan råd än att med äkta fransysk ridderlighet räcka hertigen handen och gifva honom muntlig upprättelse samt uppdraga åt sekundanterna att bilägga saken. Men Rocco Romana, som skrattet gjort fullkomligt ursinnig, ville icke höra talas om någon försoning, utan började striden och tvang öfversten att försvara sig. Men snart stötte han vapnet i fransmannens bröst och ångrade icke sin grymhet, ty han tyckte sig märka spåren af det fatala skrattet isin döende motståndares ansigte. Giovanna var, när hon följde oss ur trädgården efter att ha emottagit ersättning för sitt besvär, muntrare och språksammare. På vår fråga om hertigen var gift, svarade hon att han hade gift sig för omkring tio år sedan efter sin första gemåls död med sin kokerska. Vidare fingo vi veta att hertigens husru lefde aldeles som en furstinna, att hon var erkänd såsom sådan af sin gemål samt att barnen af detta äktenskap voro legitima. Men, tillade Giovanna med låg och darrande röst, hertiginnan Rocca har varit mycket sjuk någon tid och lakarne, som dagligen komma hit från Neapel, gifva föga hopp om hennes tillfrisknande. Vi togo vid trädgårdsporten afsked af Giovanna, Om vi råka henne ännu en gång, så är hon måhända hertiginna Rocca, ty sakerna tyckas stå så att man väl kan vänta att den sköna trädgårdsmästaredottren gör ett sådant avancement. ttarläösraot nå Tiunohvhad