Göteborgsposten – 29 juni 1860, sida 1

por; höga och mystiska marmorstatyer stå här och der, medan uppstoppade ormar och stora hafsdjur lura i bakgrunden i en besynnerlig utsträckt ställning, De i klippan uthuggna naturliga bänkarne äro öfverklädda med tigerhudar och vildsvinsskinn, och detta förlänar den dystert fantastiska romantik, hvaraf man på detta ställe känner sig omgifven, en anstrykning af verklig hemskhet. I denna sal ger den gamle hertig Rocca Romana på en bestämd dag af året en bal, som bevistas af grannarne och af Neapels haute volee. Utanför, invid salongens dörr, ser man flera fisksumpar, hvaraf en är full med jättesköldpaddor och en annan med de bekanta stora forellerna. Ofta händer, att dessa bli bortstulna af lazzaroner, något, som allvid lär framkalla tårar i den gamle hertigens ögon. I en klyfta, hvari vatten är inneslutet, och som tillspärras medelst en stor sten, sågo vi en stor zoologisk märkvärdighet, hvarpå vi ofta dittills tvitlat. Denna bestod i flygfiskar, som hertig Rocca Romana, hvilken är road af att gruppera kuriositeter omkring sig, samlat der i stor mängd. Dessa fiskar ha vinglika fenor, som äro blårandiga med en sällsam schattering. Fisken tycks ha mycket lifligt lynne, ty den höjer sig beständigt öfver vattenytan med nästan hela sin lilla kropp och dyker derpå åter ned under ett eget färgspel. Bredvid denna klyfta låg en klippgrotta, der vi fingo se nya underting. Den var neml. full af sönderbrutna statyer, midt ibland hvilka en mycket välbildad Venus Andyomene höjde sig ur klippan och vågorna. Ideen att låta den ur hafvet uppstigna kärleksgudinnan, som eljest sprider vår och lif i skapelsen, se ruiner vid sina fötter och blott herrska öfver kalla, hjertlösa marmorblock, skulle sannolikt endast förklaras genom den gamle hertigens lefnadshistoria. Våra ängsligt frågande blickar, som riktades på vår vägviserska, den sköna, smärta Giovanna, blefvo obesvarade af den tystlåtna flickan, som tycktes veta mera än hon hade lust att uppen