Göteborgsposten – 25 juni 1860, sida 1

karsvärd har på förhand undanbedt sig äran af att komma i åtanka vid deputationsvalet, emedan han omöjligen kan lida att se Sverige så der tydligt eftersatt i omskriften på en penning. Onekligen en graverande och förmodligen högst vigtig småsak bland de många, som tillsammans utgöra grandet i Norbergs öga. Men icke blott kröningsgästerna resa, nästan hela huset reser sin väg efter vanligheten vid den här tiden, för att njuta af landets och äfven af utlandets behag. Nu äro de små junkrarne ofta utskottsledamöter och afgöra de stora frågorna som ingenting. Det händer äfven någon gång att en ung adelsman, som njuter af ferierna från akademien, på det sättet att han skaffar sig en polett till riddarhuset och sitter der öfver sommaren, att han blir nolens volens vald till ordförande i något utskott, en verkligen för stor ära och ett för maktpåliggande embete för en medicoeller juridico filosofiee-kandidat. Nöden har ingen lag, man gör derför lag efter omständigheterna så godt man kan; ärendena måste naturligtvis hafva sin gång likaså väl som riddersmännen sina lustresor om sommaren. Och ärendena gå — jag vet icke huru, på riddarhuset, men troligen gå de i andra verk sin jemna och säkra gång, äfven då de högre tjenstemännen taga sig permission och resa. Ty — det är blott för de högre, som det faller sig så lätt att komma ifrån och, besynnerligt nog, tycks det göra ingenting, att landshöfdingen öfver Stockholms län och öfverståthållaren öfver Stockholms stad äro borta. Intet ondt kommer derutaf. När man då vidare besinnar, att alla presidenter, biskopar o. d., som högsta makten innehafva, kunna lemna sina säten och stämmor äfven under en hel riksdag, utan att det allmänna lider något afbräck, så kommer man lätt på den tanken, att det troligtvis skulle kunna gå skickligt för sig i land och rike, äfven om det icke funnes, tilllåt en metaphor, en sådan mängd af högsta höns i korgen. Under sista veckan hafva förekommit åtskilliga andliga sammankomster hos la Croix och i Bethlehemskyrkan samt sist i Lördags för missionens årshögtid en sådan i Storkyrkan. Den predikant, som då uppträdde, var så liflig i tal och åthäfvor, som han alltid plägar vara och såsom han vant sig den tiden då han sjelf förkunnade ordet bland hedningarne. Han visade, hvilka stora underverk Gud gör än i dag i de mått och steg han tager för menniskoslägtets omvändelse till kristendomen. Så lät Gud bland Indiens folk, som förr räknat sina stora hjeltar, nu under det sista upproret det så ske, att för de många särskilda skarorna ingen enda duglig anförare uppstod, allt på det de sjelfva skulle blifva besegrade, underkufvade och med tiden omvända af engelsmännen. Han talade om, huru biblarne spridas numera äfven i de katolska länderna och att i Turkiet religionsfriheten blifvit införd fortare än i vårt eget