Göteborgsposten – 23 juni 1860, sida 1

samma blickar. Mrs Blake var en qvinna me skarpa ögon och bestämdt yttre. Hon tyckte: bafva grälaktigt lynne, men såg rödblommig ocl frisk ut. Såsom jag sedermera fick veta, va hon sin aflidne mans andra hustru och omkring tretio år gammal. Hennes sorgdrägt var mycke dyrbar; hon bar ett präktigt guldur och kunde omöjligen tagas för annat än hvad hon var — en fåfäng och vacker ragata. Ej det ringastc tecken till sorg öfver mannens död kunde upp: täckas i det koketta, djerfva ansigtet eller i de gälla tonerna af hennes skarpa röst. Men oaktadt hon oblygt och oqvinligt prålade framför sina tjenare och den af dryckenskap förnedrade hop, som besökte hennes värdshus, tyckte jag mig dock mer än en gång upptäcka obestämda tecken till en inre förskräckelse, hvilken, trots en fast vilja, då och då uppenbarade sig i skygga, hastiga ögonkast, plötslig blekhet och bäfvan för ett visst något. Elden i hennes skarpa svarta ögon underhölls, enligt min tanke af någon mäktigare stimulus än alkohol. Jag visste hos hvilket handelshus de dryckesvaror köptes, som man konsumerade på Tre Tunnor. Det var således icke svårt att obemärkt göra sig underrättad huruvida Blake, såsom det uppgafs, varit besvärad af skulder. Jag fick också snart veta att den aflidne varit i blomstande omständigheter och alltid punktligt hono