Göteborgsposten – 21 juni 1860, sida 1

Garibaldi på Sicilien. Om man jemför det befrielsekrig, som fjol hade Italiens nordligaste land till skåde plats, med det, som i år fäster hela den civ liserade verldens blickar på dess sydligast så finner man lätt, trots den iögonfalland likheten, en stor olikhet i yttre förhållande: Då drogo tvenne af verldens största militä? makter i fält mot hvarandra, och striden u! kämpades hufvudsakligen mellan fransmän oc österrikare, ty Garibaldis korps utgjorde er dast ett avantgarde och Viktor Emanuels ai me — ehuru denne konung sjelf var der som emottog en hjelp, hvilken han sedan fic dyrt betala — endast hjelptrupper åt de stora franska hären, hvars förnämsta styrk bestod deri, att den hade bakom sig en ha million stridbara fransmän, beredda att följ en kejserlig order. Nu är det endast italie nare, som kämpa mot italienare, och stormak terna betrakta striden på afstånd — visserli gen med handen på svärdfästet, men doc utan att ännu göra någon mine af att vilj blanda sig deri. Sjelfva Sardinien får ej, hu gerna det skulle vilja, åtaga sig Siciliens sak utan måste öfverlemna dess utgång åt de Gud, som är alla förtrycktas bundsförvand mot förtryckarne, åt frihetskämparnes hjelte mod och ståndaktighet och åt — Garibaldi. Garibaldi! Detta enda namn innehålle mera än många böcker. Man har sagt att vå tid ej förmår producera någon verkligt sto man och att massorna numera betyda allt men individen intet. Garibaldi är den mes slående vederläggning af detta påstående. De nittonde århundradet behöfver ej blygas vi jemförelsen med något af de föregående, di det eger honom att sätta i bredd med der