Göteborgsposten – 18 juni 1860, sida 1

— Ä Ö..—--.-— An — —— — ta eller ett hus är icke stort i en sådan stad som Palermo, hvilken har flere dylika än som kunna väl försvaras, men så mycket vigtigare var den moraliska verkan af att förlora en del, som man redan hade. Garibaldi insåg detta med sin vanliga säkra blick, hvilken jag börjar tro vara eldad af inspiration. Han sprang upp från stolen, utropande: Godt, då måste jag väl gå dit sjelf. Han såg att detta var ett af de ögonblick, då cheten måste stå i spetsen för sina trupper, för att återställa deras förtröstan på sin saks framgång. Han gick dit och tog under vägen med sig alla han träffade, samt lyckades återvinna den förlorade terrängen. Hans närvaro icke allenast hejdade rojalisterna i deras framryckande, utan kom dem äfven att förlora det de vunnit ögonblicket förut. Med denna förundransyvärda makt, som han eger öfver alla som omgifva honom, lyckades han på en kort stund förmå Piccwotti att slåss och äfven att upplifva befolkningen, som qvarstannat i husen. Oaktadt hans följeslagares ifriga varningar, att han icke skulle blottställa sig, qvarstannade han likväl på den öppna gåtan, utan något skydd, lofordande och uppmuntrande de stridande; då fienden såg detta, började han skjuta från husen och barrikaden, bakom hvilken han låg. En af Picciotti blef skjuten genom hufvudet alldeles framför Garibaldi, som, då han såg honom falla, höll honom ett ögonblick uppe i sina armar; och öfverste Tärr, som befann sig vid hans sida, fick en ricochet-kula i låret, när han tog generalen i kragen och med våld drog honom in i ett säkert skyddställe. Men effekten var gjord. Hornblåsaren, som alltid befinner sig bredvid Garibaldi, gaf tecken till anfall, och neapor litanarne sprungo. Ljudet af detta jägarhorn tyckes verka häftigt på neapolitanska truppernas nerver; de veta sig ha att göra med Garibaldis män och vid Calata Fimisprungo de, innan anfallet egde rum. De tvenne ångare, som hade trupper ombord, ha ankrat och börjat landsätta dem vid fästningen under betäckning af örlogsfartygen, hvilka hå sina bredsidor vända mot staden, färdiga att bombardera. Detta visar, att neapolitanarne ännu icke uppgifvit allt hopp, utan tro sig skola kunna återvinna den förlorade terrängen. Dessa trupper, äro ej neapolitanare, utan tala tyska; somliga påstå, att de äro Bayrare. Framtiden skall utvisa huruvida deras närvaro kan återställa de neapolitanska truppernas moraliska öfvervigt. Den 30 Maj, på morgonen. De trupper, som sistlidne natt landsattes, gingo ut från fästningen mot Mole och förenade sig derefter genom en omväg med trupperna på andra sidan. Detta tyckes utvisa, att de vilja bibehålla sin terräng heldre än att anfalla staden. Nyheterna inifrån landet skulle icke kunna vara bättre. Öfverallt reser sig folket och trupperna draga sig tillbaka. På aftonen d. 23 öfvergaf general Alfan di Heisla Girgenti