Göteborgsposten – 18 juni 1860, sida 1

som besöker våra öfriga hufvudstadsteatrar, äfven dem, hvilka liksom flyttfåglarne återvända med sommaren, vet också, att han der finner skådespelare och skådespelerskor af den högre ordningen, ja tillochmed att, om han är fallen att offra mer för den dramatiska än för den lyriska njutningen, han bör framför den kungliga föredraga den mindre teatern samt öfriga små Thalias lusthus. En lyrisk artist stannar-alltid vid den kungliga scenen, emedan denna är det enda ställe, der han får tillfälle att sjunga ut hvad han kan. En skådespelare deremot tvekar antingen han skall välja en mindre lysande scen, der han dock lefver för och förkofrar sig i sin konst, eller ett sorts kungligt embetsverk, der han tjenar — visserligen äfven för ära ifall han är publikens gunstling, men i allmänhet mest för en god lön, små pligter och en stor sjelfbelåtenhet. Vi hafva flera gånger sett huru de hoppgifvande anlag, som trån dalens skugga vid Trädgårdsgatan eller annorstädes ifrån blifvit omplanterade uti det kunglig drifhuset, huru de, i stället att växa till praktexemplar, snart slokat sina blad och förglömts. Orsaken hårtill ligger icke deruti, att hvad som är förnämst i en mindre spher blir något obetydligt i en större, utan i det nödvändiga förhållandet af förminskadt tillfälle att endast visa sig, som uppkommer på en teater, der man åt det dramatiska aldrig väljer andra stycken än sådana, i hvilka två eller tre erkända förmågor utan omvexling och hvaren på sitt evigt samma manåEr kunna och få utmärka sig. Kungliga teatern, 1 stället för att utveckla och befordra skådespelaretalanger, har just tvärtom förqväft en hel hop sådana. Men den har icke rådt derför, den har så mycket att bestyra med kapell, balett och chör, alla sångare och sångerskor samt på köpet Dahlqvist, fru Hvasser och fru Hedin, att den aldrig hinner använda än mindre förkofra hvad annat godt den har att tillgå. Då det nu en gång har blifvit ett faktum, att denna teater alltid gifver oss många, goda och länge omtyckta operor, men aldrig ett enda skådespel, som bibehåller sig, orsaken må nu ligga antingen 1 direktionens eller publikens smak, så bör den icke vidare utan framgång bråka med den dramatiska afdelningen, utan skilja henne ifrån sig samt uteslutande egna sig åt sångens och musikens tjenst samt dertillmed den så eftersatta dansens. Genom ett sådant arrangement skulle vår kungliga eller hellre national-teater icke blott bibehålla sig i sin gamla publiks gunst, den skulle äfven, genom att samla sina krafter för ett enda, men så högt mål, öka denna publik till idel fulla hus af sanna konstvänner och sedan jemväl förvärfva hela verldens beröm och beundran. Ty här är ju de sköna rösternas hemland, att döma både efter deras mängd och deras egendomliga, alla förtjusande behag. Ja, är det icke så? Jag har hört flera säga: hvad är Roger mot Strandberg? Och Jenny Lind, Michal — man söker förgäfves deras likar, om man icke händelsevis finner dem här. Den