Göteborgsposten – 16 juni 1860, sida 1

——— —— AA — medan generalen, som der hade befälet, icke stod under honom utan tvärtom var hans förman; men att han skulle göra hvad han kunde, för att förmå honom följa hans exempel och inställa elden. Amiralen lofvade derpå att skicka kommodorens bud till Garibaldi. Kommodoren höll sitt löfte och hans skepp ha sedan dess ej aflossat ett enda skott; men det tyckes, att hans öfvertalanden i afseende på befalhafvaren öfver fästningen varit utan nytta, emedan han ännu då och då slungar bomber, om ock till ringa antal i jemförelse med gårdagen. Kommodorens anhållan tycktes, bättre till och med än uppgifvandet af positionen vid Mole och det stora militärhospitalet med 700 sjuka och sårade, bevisa att sakernas ställning icke är så särdeles lofvande för neapolitanarne. Det oaktadt var general Garibaldi med sin vanliga högsinthet genast villig, att ingå vapenstillestånd, stanna på sin segerbana och tillåta generalerna fri passage genom staden. Ja, han utdelade genast betfallning om att fientligheterna längs hela anfallslinien skulle inställas och lät genom amiralen derom underrätta kommodoren. Det var egentligen att drifva ädelmodet för långt. Men det ligger nu en gång i Garibaldis natur, att tro på den sak, för hvilken han strider, och handla ädelmodigt äfven mot sina fiender. Utom de neapolitanska befälhafvarne tyckes det äfven finnas andra personer, hvilka tro, att segren är på Garibaldis sida. Sedan jag skrifvit ett par rader på morgonen, tänkte jag vandra ut i staden och naturligtvis först besöka högqvarteret. Jag hade sjelf tagit logis midtemot franska konsulatets hus. När jag trädde utgenom porten, blef jag varse en herre i blå rock med metallknappar, som buro den kejserliga franska örnen. Han samtalade med min värd och denne presenterade honom för mig såsom sekreterare vid franska konsulatet. Han sade sig önska att få tala med Garibaldi och bad mig, alldenstund jag äfven skulle bege mig dit, att taga honom i mitt beskydd. Jag förklarade mig villig dertill och vi aflägsnade oss tillsammans. Sekreteraren visade under hela tiden det största nyhetsbegär. Han frågade huru stort antal trupper Garibaldi hade, om han befunne sig i ego af staden, om han vore väl försedd med ammunition, och alla möjliga indiskreta frågor, hvilka jag besvarade på det mest diplomatiska sätt jag kunde. Han berättade mig, att han hade något särskildt att meddela generalen, och jag underhöll honom med beråttelser om. bombardementet, visade honom spåren derefter och yttrade mig vidt och bredt om det nedriga deri, likasom den beklagliga roll, de civiliserade nationernas representanter spelat i hela denna historia. Härunder kommo vi till Piazza Pretorio och funno generalen på platformen vid den stora fontänen. Jag presenterade sekreteraren, som förde Garibaldi åt sidan, lyckönskade honom i sin regerings namn ill den gynnsamma utgången af hans expedi10n, försäkrade honom om Frankrikes sympatier och utvecklade dervid en stor välta