Göteborgsposten – 16 juni 1860, sida 1

dessutom att fordra af honom öfver 100 pund. Likväl upprepades allt hastigare och ursinnigare ropen: rödt! — svart! — svart! — rödt! Bontemps förbannelser blandades med mitt triumferande skratt, tills han var skyldig mig 300 pund. —Förbannelse! utropade han, sprang upp och betraktade mig med blodsprängda, brinnande ögon, ni måste vara i förbund med djefvulen! Jag skrattade och blandade korten ånyo. Detta var för mycket för den hetlefrade unge mannen. Bedragare! usling! skurk! ropade han och slog mig med flata handen i ansigtet, ni har bestulit mig! Det behöfdes blott en sådan skymf för att göra mig alldeles ursinnig. Jag sprang på honom med ett rop af raseri — slog till honom, fattade tag i hans hals och kastade honom med en rasandes styrka öfver balkongen ned i den djupa strida floden. Jag såg kroppen falla ned i vattnet och försvinna under den glittrande ytan; och nu försiggick en plötslig reaktion inom mig. Jag blef medveten af att jag begått ett mord och denna känsla förtog i ett ögonblick både mitt raseri och min styrka; det gick rundtomkring genom mitt hufvud och jag föll afsvimmad till golfvet. Af de följande sju eller åtta timmarne har jag ej annat medvetande än man brukar ha af de chaotiska bilderna i en feberdröm, Då jag åter uppvaknade befann jag mig i ett täckt åkdon i sällskap med madame Morny. De